Raymond Aron (1905-1982) var en av sin samtids mest kända intellektuella, framför allt känd som Jean Paul Sartres (1905-1980) motståndare. I Timbros klassikerserie släpps nu De intellektuellas opium av Aron för första gången på svenska och kan läsas som en påminnelse av de intellektuellas tendens till dogmatiskt tänkande.

Aron skrev De intellektuellas opium (originaltitel: L’Opium des intellectuels) 1955; en tid då Sovjetunionen fortfarande existerade och lockade många intellektuella. I denna bok kritiserar Aron intellektuella för deras tendens att idealisera och rationalisera kommunistiska ideologier och totalitära regimer. Han ifrågasätter deras blinda entusiasm och hävdar att de ofta faller offer för det han kallar ”intellektuell opium” – det vill säga, en irrationell tro på en ideologi som fungerar som ett bedövningsmedel för att undvika att konfrontera verkligheten.

Aron argumenterar för att intellektuella bör vara mer skeptiska och analytiska i sin syn på politik och samhälle. Han var själv en förespråkare för liberalism och demokrati och var kritisk mot de intellektuella strömningarna som stödde kommunistiska system utan att se de verkliga konsekvenserna och bristerna. Boken är en viktig text inom politisk filosofi och ger en insikt i den intellektuella debatten under den tiden. Aron har en lätt och tydlig stil men jag tycker ändå att verket är för långt för att bibehålla ens intresse (totalt 518 sidor). Eftersom han dekonstruerar och kritiserar marxistiska dogmer är det mer av intresse för den som vill förstå Frankrikes idéhistoria.

Det jag tycker saknas är en analys av de intellektuellas egna drivkrafter. Aron verkar tro att bara man visar det felaktiga i de intellektuellas teorier (varelse det är synen på ‘proletariatet’, historiens mening eller människans alienation som ett resultat av teknologin) kommer de att byta ståndpunkt. Här kan man jämföra boken med andra verk inom den liberala kanon såsom exempelvis Thomas Sowells Intellectuals and society som menar att intellektuella har incitament att sprida just dessa teorier för att de rättfärdigar deras existens. Från ett rent darwinistiskt perspektiv är det därför snarare högst rationellt för intellektuella att anamma dessa ideologier då det ökar deras status.  Aron kommer dock stundvis nära när han exempelvis skriver att “få intellektuella kan leva på sitt yrke” och av den anledning kan det ligga närmare att förkasta det kapitalistiska systemet då deras arbete inte efterfrågas på den fria marknaden.

Jag svårt att se att verket får samma klassiker status såsom exempelvis Lockes Two Treatises of Government eller Poppers The Open Society and Its Enemies men trots detta är det bra att en välgärning som Timbro har gjort att översätta verket. Om inget annat så för att få en tydligare bild av hur mycket som har förändrats till det bättre sedan Arons dagar.