Recension

: Jordens fördömda
Jordens fördömda Frantz Fanon
2007
Leopard
8/10

Förtryck och motstånd

Utgiven 2007
ISBN 9789173431514
Sidor 254
Orginaltitel Les damnés de la terre
Översättare Per-Olov Zennström
Först utgiven 1961

Om författaren

Frantz Fanon föddes 1925 på Martinique i Västindien. I Paris utbildade han sig till psykiater och anslöt sig till den algeriska motståndsrörelsen. Förutom att delta i striderna hann han agera motståndsrörelsens ambassadör i Ghana och skriva böckerna ”Jordens fördömda” och ”Svart hud, vita masker” innan han dog i leukemi i USA 1961, bara 37 år gammal.

Wiki om Fanon – Uppslagsverkets info om författaren.

Sök efter boken

Frantz Fanon föddes i den franska kolonin Martinique, utbildade sig till psykiater i Paris och slogs under andra världskriget, som så många andra koloniundersåtar, på Frankrikes sida och för den franska revolutionens ideal om jämlikhet och broderskap. 1953 fick han en tjänst som överläkare i Algeriet där han kom att uppleva och ta ställning för den koloniala frigörelsen.

Fanon både grundade sig på västerländska tankar och hade något elementärt att tillföra dem. För sina samtida var han ändå främst något exotiskt, en neger. Båda dessa saker var nästan plågsamt uppenbara när Fanons postkoloniala bibel Jordens fördömda härom året kom ut i nyutgåva.

Boken har, förutom en nyskriven inledning av historikern Erik Tängerstad, också fått behålla originalutgåvans förord av Jean-Paul Sartre. Sartre har, skriver Tängerstad, missuppfattat Fanons själva grundavsikter, och trots att Fanons änka och medarbetare motsatte sig användandet av den franske filosofens förord har man valt att genom upplagorna behålla det kända namnet.

Man brukar säga att översättningar åldras snabbare är originaltexten. På samma sätt tycks tolkningar över huvud taget ha en kortare livslängd och Sartre drar tveklöst det kortaste strået här. För Sartre är Fanon ohjälpligt just den exotiske andre. Han talar om att stjäla en fiendes bok och göra den till botemedel för Europa, men det finns inget i hans Europacentrerade läsning som egentligen går på tvärs med författarens avsikter.

Att Fanon precis som Sartre var en europeisk intellektuell framgår inte minst av hans västerländska, i synnerhet marxistiska, terminologi. Hans revolutionshandbok går i en närmast essäistisk stil. Konkreta exempel kommer ofta från Algerietkriget, men ännu oftare beskrivs allmänna koloniala och postkoloniala företeelser svepande och underligt allmängiltigt. Om de nationalistiska ledarna gör si kommer bönderna och proletariatet att reagera så, och så vidare. Samtidigt ger den postkoloniala historien Fanon skrämmande rätt när han gång på gång varnar för ledare som isolerar sig från folket, överklass som ikläder sig de gamla kolonialisternas roller och skor sig på folkets bekostnad eller hetsar etniska eller religösa grupper mot varandra av beräknande egenintresse.

Till Fanons favorituttryck hör tal om folket och nationen som i grunden sympatiska och okränkbara enheter, men han diskuterar ingenstans vad som konstituerar dessa enheter. Sådant är förstås aldrig naturgivet eller absolut, så hur kunde det framstå så mitt under den koloniala omvälvningen? Men nationalism har inget värde sig, understryker Fanon – för att nationalismen ska vara till någon nytta måste man skapa ett samhälle inte bara fritt från specifika förtryckare utan också från förtryckets system och strukturer.

För Fanon är våld är en legitim metod för att kasta av det koloniala oket. Hundratals år av våld från förtryckare behöver förmodligen motas bort med våld. Där finns onekligen en olöslig konflikt. För vem definierar vilket våld som är rättfärdigt? Själv redogör Fanon i sitt slutkapitel för konkreta fall han mött som psykiater i Algeriet och det är sällan man stöter på såna avskalade skildringar av krigets faktiska aktörer och den komplexa väven av våld omkring dem: de som torterar och torteras, som mördar, som ser på, som faller offer och som lever vidare med skriken i öronen.

Jordens fördömda är absolut av intresse för den som vill veta mer om den koloniala världen på det omtumlande 1960-talet i allmänhet och om Algeriet i synnerhet. Men inte bara det. Den är en stark uppmaning till något nytt, inte bara till invånare i den så kallade tredje världen. Västvärlden kan inte vara idealet, väst har skapat den sneda och ohållbara fördelning av makt och resurser som vi ser idag.

Där har boken sin allmängiltighet, i eviga diskussioner om rätt och orätt, mål och metoder. Där måste vi kunna leva på plats och skilja ut det verkligt goda och användbara från girigheten, rädslan, fördomarna och myterna. Inte låta andra manipulera oss eller definiera ut oss. Fanon påminner om att detta att vara människa inte är något vi kan ta för givet. Att vara människa måste man kämpa för.

Ella Andrén

Publicerad: 2008-04-05 00:00 / Uppdaterad: 2009-12-05 00:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2874

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?