Recension

: Jesus' Son
Jesus' Son Denis Johnson
2008
Modernista
8/10

Glittrar

Utgiven 2008
ISBN 9789185453146
Sidor 111
Översättare Niclas Nilsson
Först utgiven 1992

Om författaren

Denis Johnson är född 1949 och bor i norra Idaho. ”Jesus' Son” utkom första gången 1992 och är hans mest kända verk. Boken ingår – liksom ytterligare två verk av Johnson – i Harold Blooms urval ur den västerländska kanon. 2007 mottog Denis Johnson det prestigefyllda National Book Award för romanen ”Tree of Smoke”.

Sök efter boken

Det är lätt att referera till musik med en sån här bok, speciellt som den ju tagit titeln från en låt; Velvet Undergrounds "Heroin", förstås, den där skitiga, nihilistiska skrikande musikaliska överdosen där allt är ett enda fram och tillbaka mellan uppe och nere tills den sista rushen bara tvärnitar och dör.

Vilket ju passar rätt bra. "Jesus' Son" är berättelsen om heroinisten Fuckhead och de människor han möter, ett antal korta episoder ur ett liv där det mesta rör sig runt droger på ett eller annat sätt, ett liv i trasiga bilar, sketna lägenheter och akutrum där man aldrig riktigt kan lita på vad man ser och dem man ser det med. "Never trust a user with your television overnight," som Chrissie Hynde sjöng. Det är den ena smått Burroughska scenen efter den andra, våldsamma, dödliga möten, paranoida jakter på det ena och det andra, bisarrt sorgliga och komiska episoder bland snedtändande synapser.

Det kunde blivit ganska patetiskt. Om inte Denis Johnson var en sån fantastisk författare.

För samtidigt är det något i den som går bortom det där. Ögonblick av klarsyn, av mänsklighet, solen som går upp genom en sprucken glasruta. Det som blir kvar är inte det fula, det är de där stunderna då han tittar på sina medmänniskor och ser dem, använder sin prosa för att lyfta upp dem i ljuset med skavanker och allt och… oh my god, they're full of stars. Det handlar inte om att romantisera en livsstil, det här är så långt ifrån att banalisera det man kan komma, men i "Jesus' Son" är ingen ändå förlorad. Alla får sitt ögonblick, alla får vara Guds så kallade avbild om så bara för några sekunder.

Egentligen bör den kanske läsas på engelska. Inget ont om översättningen, på det stora hela klarar sig Nilsson bra, men… jag vet inte, det kanske bara är jag som tycker att försök att översätta amerikansk knarkarslang till svenska får en lite vag biton av socialstyrelse och mellanstadiefilmer. Äh. Det överlever Johnsons språk gott och väl.

I slutändan är det här inte "Heroin" eller "Sister Ray". Det är Tom Waits version av "Somewhere" ur "West Side Story", en trasig röst som över förvånansvärt snygga stråkar sjunger en sång fylld av sorg för dem som sitter fast, och om att hitta något ställe där man kan klara sig, där man kan få vara lycklig.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2008-04-04 00:00 / Uppdaterad: 2008-04-04 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2873

2 kommentarer

kul med dom musikaliska liknelserna

Björn Landström Oregistrerad 2008-04-05 18:29
 

hemskt sjukt

Lars Oregistrerad 2009-07-04 20:47
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?