Det här är en skitig bok. Det känns som om Irvine Welsh slänger mig på gatan och bjuder mig att slicka på trottoaren för att smaka smutsen i tillvaron. Ingen antiknark-propaganda jag hört har någonsin kommit i närheten av vad jag läst i den här boken. Inifrånperspektivet av några missbrukares gemensamma umgängeskrets går steget längre än förklaringar som når intellektet och rationaliteten. Istället är skildringen närmast fysisk. Trippar stiger långt högre än en orgasm, kanyler sticks in i kuken för optimal effekt, piller stoppas upp i analen, skits ut och letas upp för att stoppas tillbaka igen. Detta ovärderliga knark.

Hierarkier uppstår mellan langare och desperata människor i begynnande abstinens. Moral försvinner bland vänner och vännerna är de som drar ner och håller kvar varandra i ett beroende utan valmöjligheter:

Med smack finns aldrig några verkliga dilemman. Dom kommer bara när man har slut på varor.

Ibland undrar jag om slangspråket är mer en parodisk version av hur människor pratar, än av hur de faktiskt pratar:

Eh, liksom, ja fattar pressis huru menar liksom

Det finns också spår av engelskan kvar i den svenska översättningen:

Farlig snubbe Beggar. Vild, vild katt.

I övrigt tycker jag att slangspråket bidrar till stämningen och trots att det inte finns någon tydlig handling, rycks jag med och tar mig lätt fram mellan meningarna. Det är en lättläst text. Jag beundrar översättaren Einar Heckscher för att han tagit sig an projektet att översätta en bok med så mycket slang som Trainspotting.

Det här är en skildring av missbruk, som inbegriper psykologi (med kognition, emotioner och beteenden), gruppdynamik, och hur den rent fysiska verkligheten ser ut; vad händer med kroppen och vad gör man med kroppen när man håller på med droger som heroin?

I skolan fick jag mest lära mig kvantitativa fakta om droger. Skräckpropaganda kring vad olika typer av droger har för effekt i hjärnan. Jag säger inte att Trainspotting är sanning och fakta. Det vet jag ingenting om. Det jag tänker att jag läst, är ett eventuellt försök till en mer kvalitativ helhetsbeskrivning av någon som är fast i missbruk. Att förutom det starka behovet av mer droger och en umgängeskrets som bidrar till beroendet, finns en depressiv och destruktiv verklighet som är svår att möta utan droger. Utopiska framställningar av drogrus, varvas med dystopiska vardagsskildringar. Det behövs inga pekpinnar.