Örfilen har blivit serie och går just nu på svt. I höstas kom boken ut i svensk översättning. Boken är, precis som serien, uppdelad utifrån ett flertal berättarröster som får komma till tals och föra handlingen framåt. Hector fyller fyrtio och hans fru Aisha anordnar en stor fest där alla huvudkaraktärerna introduceras. Festen urartar och […][...]

På 80-talet flyttar en iransk familj till Sverige. De har kämpat för frihet i sitt hemland, men tvingats flytta. Pappan i familjen kämpar redan från början för att komma in i det svenska samhället. Han lär sig svenska och anammar traditioner som julen, men stöter gång på gång på motstånd mot att accepteras i samhället. […][...]

Suss är en drömmare. Hon föredrar golv framför fina stolar, skriver, målar skämtsamma karikatyrer och gör verbala, sprakande kärleksförklaringar till ”B-människan”; den som är inkomplett och mänsklig. Hennes föräldrar är ”A-människor” och överklass. Kanske är det därför hon verkar vara född med fågelvingar och flaxar livligt i en antimaterialistisk vilja, bort från marken, konventionerna och […][...]

Det här är en skitig bok. Det känns som om Irvine Welsh slänger mig på gatan och bjuder mig att slicka på trottoaren för att smaka smutsen i tillvaron. Ingen antiknark-propaganda jag hört har någonsin kommit i närheten av vad jag läst i den här boken. Inifrånperspektivet av några missbrukares gemensamma umgängeskrets går steget längre […][...]

Mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma, mamma och mamma. Så många mammor finns i den här boken. Tretton mammor beskrivs av tretton barn, kulturpersonligheter, författare. För min del får jag lätt upp en stereotyp bild i huvudet när jag hör ordet ”mamma”. Något tryggt, skyddat, bullbak och knän som plåstras […][...]

Norman Manea vill ta sig bortom klichén och ut ur offerrollen han har hört ältas sedan barnsben. Fem år gammal sattes han i koncentrationsläger med sin familj. Jag har hört att man som vuxen inte har några minnen från innan fyra års ålder; att minnena börjar sedan. Manea var fem år gammal. Då minns man […][...]

Kronoper och famer är ingen klassisk roman. Jag vet inte vad den handlar om och dristar mig till att påstå att det inte heller spelar någon större roll. Cortázar var inspirerad av den litterära surrealistiska rörelsen, där intrig och karaktärer är underordnade berättelsen om något annat. Det går att skriva en bok utan ens ett […][...]

Det börjar med ett bankrån. Spännande. Det är ju alltid fartfyllt med ett bankrån. Lite västernfilm, pang-pang och tobakspottande. På rymmen och antihjälten med brunbränd läderhud som skulle kalla Bond för mjukis. Nej. Det är inte den typen av bankrån. Har ni någon gång hört: ”Snälla, inte den; det var min mormors”? Förhoppningsvis har ni […][...]

Mary och Anne är tvillingsystrar och gör allt tillsammans. När Mary pratar högt och är pinsam så att andra kan höra, är det Anne som skäms då fördömande blickar når dem båda. För enkelhetens skull kallar mamman dem för Mary-Anne, som om systrarna vore en person. Trots att de är lika och sitter tätt ihop, […][...]

Sam och Eva är barndomsvänner. De har gift sig för längesen och alla i klassen tror att de är ihop. Sam skulle gärna vilja det. Hans stabila uppväxt med föräldrar som aldrig säger att de älskar varandra, skiljer sig mycket från Evas stormiga hemförhållanden där såväl kärlek som hat fått stort utrymme innanför husets väggar. […][...]