Recension

: Hon är inte jag
Hon är inte jag Golnaz Hashemzadeh
2012
Wahlström & Widstrand
8/10

Bli bäst

Utgiven 2012
ISBN 9789146221791
Sidor 372

Om författaren

Golnaz Hashemzadeh är född 1983. 2004 var hon, som den åttonde kvinnan i skolans historia och den första med invandrarbakgrund, kårordförande på Handelshögskolan. Hon är inte jag är hennes debut.

Sök efter boken

På 80-talet flyttar en iransk familj till Sverige. De har kämpat för frihet i sitt hemland, men tvingats flytta. Pappan i familjen kämpar redan från början för att komma in i det svenska samhället. Han lär sig svenska och anammar traditioner som julen, men stöter gång på gång på motstånd mot att accepteras i samhället. Rasismen finns där och blir vid flera tillfällen mycket tydlig för en man som i sitt utanförskap inte har mycket att sätta emot. Känslan av ständig uppförsbacke blir något han kämpar emot genom sin dotter. Han lär henne att det inte räcker att vara bra, man måste vara bäst.

Mamman i familjen saknar Iran och sitter till en början hemma och skriver brev till nära och kära i hemlandet, medan hon lyssnar på välbekanta sånger. Här bildas en tydlig schism mellan föräldrarna och snart leder pappans ökande desperation till upprepad misshandel av hustrun. Dottern används som vittne och medlare mellan föräldrarna.

Också dottern stöter på rasism bland människor hon möter. Ett otal lärare motarbetar henne, i början så konkret att hon inte får delta i undervisningen, utan tvingas bort under lektionerna för att öva en svenska hon redan kan. Hemma blir pappan alltmer otålig eftersom hon aldrig får några läxor, så han börjar göra egna läxor och undervisar henne efter skolan.

I tonåren startar i dottern en dragning mot ”Blatteland”; kretsar som rymmer människor med en tydlig upplevelse av utanförskap. Kriminalitet är ett vanligt inslag. Huvudpersonen klär sig i tajta linnen, sminkar sig kraftigt och börjar tala på bruten svenska för att bli en del av gruppen. Hon vill så gärna vara en del av något. Hon blir attraherad av Kawa, som också verkar vara intresserad av henne. Kawa ser hur hon anpassar sig för att passa in och säger att hon inte hör hemma där. Hon har alltid varit bäst i skolan och har möjlighet att ta sig någon annanstans.

Med ständig press på sig själv lyckas hon ta sig in på bokens ”Elitskolan”, som påminner mycket om verklighetens Handelshögskolan. Hon har anorexia och slutar aldrig kämpa i uppförsbacke för att bli bättre; för att bli bäst. När en annan student med utländsk identitet kontaktar henne, tar huvudpersonen avstånd från kvinnan. Hon vill inte bli förknippad med den utländska kvinnan; hon vill vara svensk. När hon senare blir ordförande på Elitskolan, förnekar hon inför andra att hon någonsin stött på hinder som kvinna och utländsk, trots att hon får hotbrev där hon tilltalas ”svartfitta”.

Huvudpersonen har inte något namn. Jag tänker mig att en namnlös människa inte har en tydlig, fast identitet, utan snarare något flytande; ett omskapande av identitet efter situation och omgivning. Då blir det desto mer viktigt hur man uppfattas och definierar sig själv utåt. Utöver denna namnlöshet är hon ”dokhtaram” (”min dotter”).

Boken behandlar klassresans dilemma: att kämpa sig fram mot något där man inte har en tydlig känsla av identitet. Resan mot något är också en resa från något. När jag läser, får jag känslan av att destinationen är ingenmansland och identitetslöshet.

Karin Palmqvist

Publicerad: 2012-11-30 00:00 / Uppdaterad: 2012-11-29 18:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5000

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?