- Är det inte underbart med alla dofter här från hela världen, alla nya kryddor som piggar upp den urtrista svenska matkulturen, trallar en reporter ute för att dokumentera mångfalden i Lottas bostadsområde, miljonprojektsförorten Stensby.
- Jag gillar inte matos, svarar Lotta oförstående. Reporterns exotiska förort är ju hennes hem, hennes vardag. Där matos är matos, helt enkelt.
Det är en svårighet, nästan hopplöshet, att mötas i samtal som går igen såväl i Var det bra så? som i Lena Anderssons författarskap i övrigt. I debutromanen handlar det framför allt om glappen i kommunikationen mellan de som uttalar sig om ”mångfalden” och de som lever i den. ”Jag känner inte igen mig i det offentliga samtalets Sverige”, skriver Andersson på romanomslagets bakflik.
När jämlikhet allmänt började betraktas som de misslyckades hämnd på de lyckade var det lämpligt att göra Sverige mentalt etniskt; demografiskt hade det varit det länge.
Den etniska gemenskapen, synlig med blotta ögat och därför lockande, blåstes upp medan den horisontella socioekonomiska tonades ner. Blod blev viktigt. Hur långt är steget från att blod är viktigt i godhetens namn till att det är viktigt i ondskans?
En frågeställning som skickligt gestaltas i romanen – och kanske också en programförklaring för en ny politisk litteratur, för en modern arbetarlitteratur där etnicitet klistrats över klass. Så bekvämt. ”Ras”- och ”kultur”-klyftor kan vi ju inte rå för, eller hur? Vi kan arbeta med dem, uppvärdera dem, men vi behöver aldrig känna någon skuld för dem, eller ta något politiskt ansvar. Så bekvämt.
Berättelsen om Lotta och hennes klasskamrater som växer upp i 1970- och 80-talens Stensby – ett bostadsområde jämnårigt med Lotta – är en skarpsynt, tillspetsad berättelse om människor som sällan har privilegiet att formulera vare sig problem eller lösningar. Deras problem tolkas alltid av någon annan, av skolpersonal, av tjänstemän, av politiker och journalister. Slåss ungarna i skolan resulterar det automatiskt i temadagar om rasism, skitsamma varför de slogs. Hur deras verklighet egentligen ser ut är det ingen som frågar efter.
- Det här är en fornlämning, säger fröken.
Hon lägger varsamt handen på runstenen. Det susar mellan träden, det luktar våta löv och mossa.
- Jag känner en tjej som blev våldtagen vid den här stenen, säger Eleni.
Det rycker under frökens öga.
- Det här använde vikingarna istället för papper och penna.
Det är långt mellan vuxna och barn, mellan de som har och de som inte har, problemformulerarna och problemen. Den snåla högstadiegemenskapen med sin brutala hackordning blir på en gång en spegling av vuxenvärlden och en ostörd värld för sig. Föräldrarna är alltför utslitna, undanskaffade och upptagna av sina egna problem för att se in i den.
Det har hunnit gå ett decennium sedan Lena Anderssons debut Var det bra så? kom ut. Det var en ovanligt vass debut då, och den har knappast mist något i relevans sedan dess. Tyvärr.
Publicerad: 2010-03-20 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:23
4 kommentarer
Boken är ändå bättre än vad du med din pk-nonchalans vill tillstå jag gillar inte såna avmätta recensioner. Det är nog rätt många som har vuxit upp så och det är en hyllning till dem.
#
[...] den här gamla godingen av Lena Andersson. Den är mycket välbeskriven HÄR. Förutom att det är modern arbetarlitteratur tycker jag om Anderssons språk. Det [...]
#
[…] är förorten boken handlar om, en fiktiv sådan, kallad Stensby. Det är förortslivet där blattar går i samma […]
#
Kul att en av Lena Anderssons äldre böcker uppmärksammas. Läsvärd. Den var Stockholm läser-bok 2013 så bör finnas i många exemplar för de som föredrar att låna på bibblan och som bor i Stockholmsområdet.
#
Kommentera eller pinga (trackback).