Recension

: Utan personligt ansvar
Utan personligt ansvar Lena Andersson
2014
Natur & Kultur
10/10

Alla är Ester Nilsson

Utgiven 2014
ISBN 9789127139961
Sidor 367

Om författaren

Fotograf: Cato Lein
Lena Andersson är född 1970 och verksam som författare, tidningsskribent och dramatiker. Hon debuterade 1999 med Var det bra så?. Därefter kom Du är alltså svensk? (2004), Duck City (2006), Slutspelat (2009) och Förnuft och högmod. Artiklar – prosa – pjäser (2011). Hon belönades med Augustpriset för romanen Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (2013).

Sök efter boken

Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester?

I guldströsslet kring Egenmäktigt förfarande undrade alla vem Hugo Rask var? Jag ville helst inte veta. För ingen kunde vara så mycket Ester Nilsson som jag och vem var det i så fall jag gjort bort mig för? Igenkänningen i Lena Anderssons ord smärtade som en issnö i blåsig ögonhöjd. Självfallet var den Augustprisade historien om Ester och Hugo en av de bästa böcker jag läst någonsin. På den punkten skiljde jag mig inte nämnvärt från åsiktsmängden.

Lite märkligt är det då att jag bara känner lust när jag öppnar uppföljaren. Men jag känner mig inte orolig, det finns inte ett spår av vånda. Jag vet att är boken bara det minsta lik Egenmäktigt förfarande i språkhantering, smarthet och story så kommer jag att älska den oavsett. Jag är liksom Anderssons forever to hold, sedan cirka 2013.

Och så, redan på sidan 26, inser jag att någon kan vara mer som Ester Nilsson än jag var när vi först möttes.
Nämligen jag, igen. Åh vad hon är jobbig. Och hopplös. Och alldeles, alldeles underbar.
”Gränsen mot innerlighet dras genom upptagenhet”
Ja! Så är det ju. Men Ester varför gör du inget av din insikt då!? Vill jag skrika och återigen är det egentligen åt mig själv jag gapar.
”Att boka in möten efter mötet var den bästa demarkationslinjen mot den som alltid ville mer.”
Aj.
Herregud, JAG ORKAR INTE MED DEN HÄR IGENKÄNNINGEN SIDA UPP OCH SIDA NER, tänker jag. Det gör så förtvivlat ont att se sina absolut sämsta sidor uppradade på detta vis. Och så briljant hon gör det sen, Lena Andersson. Precis som tidigare förtrollar hon mig. Lär mig ord jag inte visste att jag ville kunna. Får mig att skicka sms i stil med hennes textuella ton. (Ja men herregud, förlåt då.)

Jag antar att jag ska känna kärlek till att de flesta säger att de också är Ester. Att kvinnor såväl som män känner igen sig i den hopplösa romantikern. Drömmaren. Men jag tänker att de bara säger så, att ingen faktiskt varit exakt lika mycket Ester som jag. Man vill ju vara lite speciell i sitt elände.

Utan personligt ansvar är lite rundare än Egenmäktigt förfarande. Lite mjukare, mer ”romanig” som en kollega kallade den. Men ändå med samma skärpa. Och jag skrattar såklart ofta, man får ha lite självdistans i sin uppenbara desperation. Bara en gång känns en mening lite malplacerad:
”Skäldervikens glitter flyttade in i Olofs ögon.”
Men det är säkert med flit. Placerad där för att ytterligare förstärka Esters kärlekskranka person.
För hon är ju kär igen. I någon hopplös. Igen. Och jag charmas totalt. Igen.

På varje sida stryker jag under favoritformuleringar. Som ”Inget lyser så i neon som den förnekelse ingen har efterfrågat.”
Jag önskar att jag hade skrivit dem. Och då är det är ändå få författare som gör det där med mig. Charles Bukowski är en annan.

Texten blir också terapi. Jag markerar med en annan färg beteenden som jag måste lära mig att undvika: DU SER JU NU HUR DETTA TER SIG FÖR FOLK UTIFRÅN SLUTA UPP MED ATT GÖRA SÅ HÄR GENAST! Så skriver jag åt mig själv, på säkert var femte sida.
Men jag hoppas vid Gud att det hjälper och att både jag och Ester växer ur våra för stora hjärtan snart. Men inte förrän tidigast 2016. Då borde vi väl ha hunnit få en tredje saga.

Josefine Lindén

Publicerad: 2014-11-27 00:59 / Uppdaterad: 2014-11-26 22:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5932

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?