Som välkänt ansikte efter mångårigt skrivande på DN och med den hyllade Olof Palmebiografin Underbara dagar framför oss i bagaget ställs mina förväntningar på Henrik Berggrens skönlitterära debut upp på en nivå som är flera steg över den vanlige debutanten. Att handlingen dessutom har sitt ursprung i det spanska inbördeskriget, som via en fiktiv folkhemsbyggare når in i nutid, drar inte heller direkt ned förväntansbilden. Det här är helt enkelt saker som Berggren kan. 360 sidor senare finns det inget som direkt motsätter den utgångspunkten. Tyvärr krävs flera element än gedigen ämneskunskap och en förmåga att skriva för att slutresultatet skall bli lysande.

Handlingen för romanen går kortfattat ut på att romanens huvudperson, den snart fyrtioårige akademikern Thomas Thorild, via sina studier över den socialdemokratiske kommunalpolitikern Erik Johansson kommer in på ett sidospår: Johanssons insatser som frivillig i internationella brigaden, där han kämpade på republikens sida mot general Francos nationalister. En okänd sida som när den belyses leder vidare och vars hemligheter har relevans mot maktfunktioner nästan sjuttio år efter republikens fall (romanen utspelas 2006). I romanens nutid leds också den vanligen ganska inrutade Thomas ut på färd, från de norska fjällen via Irland till den baskiska landsbygden. Och till kärleken i en vacker irländska, vars intressen, men inte nödvändigtvis motivbild, i det förflutna förenar dem.

Ja när det kommer till intrigen så finns det absolut inget att invända emot, den är fantasifylld men har ändå ett trovärdigt fundament som inte minst byggs upp genom själva historieforskandet. Det är pusselbitar som läggs på varandra och ganska snart smyger även de nutida intressena in i bilden och skapar en växelvis dubbeldramatik. Jag skulle direkt ljuga om jag påstod något annat än att det är en riktig bladvändare av det slag som gör att man kan hamna en eller två tunnelbanestationer för långt bort från den tilltänkta destinationen. Men ändå finns de där, de små irritationsmomenten. Delar som möjligen inte påverkar lika mycket under själva läsningen som de gör i efteranalysen.

Det genomgående problemet är en viss obalans, där momenten som har det mer journalistiska perspektivet som sökandet i de historiska källorna och flera av bipersonerna (där merparten är helt fiktiva medan vissa är historiska och några en mix) fungerar väldigt väl. Medan berättarjaget och dennes kärlekshistoria till irländskan, Mornia Byrne, oftare faller in i klischéer. Ett annat problem är att historien allt eftersom utmynnar i en standardversion av en thrillerfilm med onödiga actionmoment och en a-till-b-till-c-dramaturgi som faktiskt inte är nödvändig, utan tyvärr drar ner den intrig som Berggren så trovärdigt byggt upp.

I dess nuvarande form är Det röda arvet fortfarande en läsvärd roman om man ser den som en standarddeckare med historisk förankring. Ännu bättre hade den fungerat som ett filmmanus. Vad jag dock hade hoppats på, och som den med viss omarbetning faktiskt skulle kunna vara, är en roman där författaren hade kunnat sätta större tilltro till sin intrig och skapat en fortfarande mycket spännande, men betydligt mer nedtonad roman. En roman där spänningsmomenten i större utsträckning skulle ske i arkivforskningen och mindre i pangandet och romantiken.