Recension

: Främlingar på ett tåg
Främlingar på ett tåg Patricia Highsmith
2015
Modernista
8/10

Prata inte med främlingar

Utgiven 2015
ISBN 9789186021832
Sidor 320
Orginaltitel Strangers on a Train
Översättare Hans Ullberg
Först utgiven 1950

Om författaren

Patricia Highsmith (1921-1995) var en amerikansk författare. Hon debuterade 1950 med Främlingar på ett tåg (1950), en roman som också filmatiserats av Alfred Hitchcock. Hon har även gett ut den lesbiska kärleksromanen Carol (först utgiven under pseudonym med titeln The Price of Salt 1952). Mest känd är hon för sina psykologiska thrillers om Tom Ripley.

Sök efter boken

Om möjligheten finns reser jag helst i tyst kupé på tåget. Efter att ha läst nyutgåvan av Patricia Highsmiths debutroman från 1950 känns det bäst att fortsätta med det. Under en tågresa träffar arkitekten Guy Haines, en ”vanlig amerikan”, den märklige men fängslande Charles Bruno. Snart, efter lite mat och några glas alkohol, blir Guy mer och mer bekväm och börjar avslöja personliga saker, som att han är på väg för att få igenom en skilsmässa från sin otrogna fru Miriam. Detta sätter fart på Charles Bruno, som kommer med det bisarra förslaget att de borde ”byta mord” med varandra. Själv vill han göra sig av med sin pappa. Mötet mellan två främlingar sätter igång en otäck spiral som slutar i två mord och får Guy att brytas ner alltmer.

Som Henrik Berggren nämner i sitt förord är det tydligt att Charles Bruno blir förälskad i Guy Haines. Besatt snarare, och det är svartsjukan som eldar på hans mordplaner. Om Miriam röjs ur vägen får han ha Guy för sig själv. Vice versa blir också Guy som förtrollad av Charles. Kan inte sluta tänka på honom, börjar se honom i vart och vartannat gathörn och dras hela tiden tillbaka, trots vetskapen om att det bara kan sluta illa. Underliggande finns här alltså ett homosexuellt begär, och jag känner igen dragen hos det tidiga 1900-talets homosexuella, farliga karaktärer. Charles Bruno framställs som dekadent, aningen feminiserad, men också fysiskt nedgången. Han är på gränsen till alkoholiserad, och den finne han har i pannan i början av boken blir ett kroppsligt tecken på hans avvikande.

Miriam, kvinnan som varit otrogen och kanske till och med blivit gravid med en annan man, görs också till en symbol för den smutsiga sexualiteten. Hon är förstås den som måste undanröjas. Allt detta går att kritisera som alltför stereotypt, homofobiskt och misogynt. Och visst, i detta avseende känns berättelsen färgad av sin tid och inte särskilt modern. Men jag läser den också som ett historiskt dokument, och som en bild av Patricia Highsmiths egen kamp med sin sexualitet. Hon var själv lesbisk och gick i perioder i psykoanalys som ofta inriktade sig på att ”omvända” henne. Att jämföra homosexualitet med att begå mord verkar brutalt. Samtidigt är det viktigt att gestalta och läsa de känslor av utanförskap, skam, skuld, av att vara ”fel” och sjuk som funnits och finns i den homosexuella erfarenheten. På så sätt fungerar metaforen, även om detta bara är ett av de plan Främlingar på ett tåg befinner sig på.

Patricia Highsmith har beskrivits som ”den största kriminalförfattaren av dem alla”. Här får vi dock mer än en kriminalhistoria. Vi vet hela tiden vem som är skyldig, och morden upplever vi ur mördarens perspektiv. Spänningen hänger inte på ett successivt avslöjande utan är mer psykologisk och existentiell. Nog är det lätt att se varför Alfred Hitchcock roffade åt sig rättigheterna (för en alldeles för låg summa, Highsmith lär tydligen ha blivit väldigt sur när hon förstod vem den anonyma budgivaren var…) och gjorde en av sina mest framgångsrika filmer.

Främlingar på ett tåg är en av de mest mångbottnade thrillers jag läst. Den har alla ingredienser för att återutges och läsas om och om igen. Highsmith skriver inte bara obehagligt och nagelbitande, hon ställer också de stora, eviga frågorna. Efter ett tag verkar hon inte bry sig särskilt mycket om själva brottet, utan är betydligt mer intresserad av mekanismerna bakom och relationen mellan de två männen. Att den bok Guy glömmer på tåget, och som sen spelar en betydande roll i berättelsen, är skriven av Platon blir nästan för symboliskt. Vad händer när man överger förnuftet, överjaget, och ger sig hän till sina innersta tankar och lustar? När man går längre och längre in i mörkret. Kan alla människor bli mördare? Här verkar gränsen hårfin. Har man en gång trätt över den finns ingen återvändo.

Daniel Mårs

Publicerad: 2015-10-13 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-12 21:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6298

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?