Recension

: Nattfilm
Nattfilm Marisha Pessl
2014
Natur och Kultur
6/10

Med en bit kvar till skräcken

Utgiven 2014
ISBN 9789127137684
Sidor 647
Orginaltitel Night Film
Översättare Erik MacQueen
Först utgiven 2013

Om författaren

Fotograf: Laura Rose

Marisha Pessl föddes 1977 och är uppvuxen i Asheville i North Carolina men är numera bosatt i New York. Hon debuterade med romanen Fördjupade studier i katastroffysik (på svenska 2007). 2014 släpptes Nattfilm.

Sök efter boken

Efter att som tonåring ha upptäckt Twin Peaks tillbringade jag timmar på olika diskussionsforum. Jag hittade en hel värld av teorier, anekdoter och sökande efter gömda ledtrådar. Där tog berättelserna aldrig slut. David Lynchs tv-serie är vid det här laget en rejält uttjatad referens som slängs in när en film eller bok ska marknadsföras som lite surrealistisk och udda, så även i pressreleasen till Marisha Pessls Nattfilm. En likhet är åtminstone den kult kring en filmregissör och dennes verk Pessl har skapat i sin andra roman.

Historien kretsar kring den av mystik omgärdade, fiktive, regissören Stanislas Cordova. Han gav sin sista intervju 1977 och har sedan dess inte setts till i offentligheten. Cordovas filmer har rykte om sig att vara några av de otäckaste som gjorts och vissa går bara att köpa på svarta marknaden. Flera av de skådespelare som medverkat i hans filmer försvinner eller lägger ner sina karriärer. Cordovas fans, cordoviterna, har ett hemligt forum, Blackboards, som bara går att komma åt från ett hemligt hörn av internet. Där frodas myterna, spekulationerna och för vissa även inspirationen till att förverkliga det man sett i filmerna.

När Cordovas dotter Ashley hittas död efter vad som verkar vara självmord börjar journalisten Scott McGrath nysta i fallet. Nog måste den diaboliske regissören haft någon slags inverkan på dotterns död? Kanske kan Ashley leda Scott till Stanislas Cordova själv.

Fantasirikedom är Nattfilms styrka. Partier med egengjorda tidningsartiklar, intervjuer, fotografier och foruminlägg ger en extra dimension och erbjuder dessutom subtila ledtrådar till romanens mysterium. Pessl har skrivit en historia jag gärna läser flera timmar i sträck, stora sjok i taget. En klassisk bladvändare helt enkelt. När jag efteråt sätter mig ner, tänker efter och tittar tillbaka märker jag dock att berättandet svajar på sina håll. Någonstans i mitten tappar berättelsen fart och jag vill bläddra vidare av fel orsak. Flera partier går i stort sett ut på samma sak: Scott och hans medhjälpare letar upp ännu en person som har någon anknytning till Cordova. Denne har sedan en längre utläggning om sin syn på regissören och hans familj. Det blir segt helt enkelt.

Tyvärr faller Pessl i några spänningsromansfällor. Scott är till exempel en för genren stereotyp huvudkaraktär. Medelålders man. Frånskild med en dålig relation till sin ex-fru. Dricker för mycket ibland. Tycker att kvinnor är från Venus och rynkar på näsan åt män i klänning.

Språkligt tycker jag också att det skaver. Pessl slänger sig bland annat med många långsökta och överdrivna liknelser. Dessutom verkar hon ha en förkärlek till betonade ord både i dialog och löpande text. Det är som att hon inte litar på läsarens förmåga att själv känna in karaktärernas språk. Inte heller att läsaren verkligen förstår att nu är det något viktigt eller spännande som händer, eller att det ju är detta karaktären egentligen menar med det hen säger. Under hela läsningen verkar det som om Pessl sitter med en pekpinne på min axel.

Bäst är Nattfilm när verkligheten vacklar på randen till fiktion. När Cordovas filmer blandas samman med huvudkaraktärens liv och psyke. Som i ett irrande och hallucinatoriskt parti mitt bland filmkulisser. Vad är sant och vad är påhitt? Vad är skrivet manus och vad är dokumentärt? Då är boken också som mest skrämmande. Konstigt nog är det vad jag saknar mest från boken. Jag väntar hela tiden på att bli riktigt rädd. Kanske handlar det om att historien ibland försvinner väl långt ut i övernaturliga territorium. Häxor, voodoo och mystiska ritualer. Personligen tycker jag bättre om de delar där skräcken är mer psykologisk.

Att se filmen en gång var att förlora sig i så många ohyggliga, nagelbitande scener att jag när den var slut minns hur jag kände mig smått förbannad över att jag hade återvänt till verkligheten. Något i filmens mörker fick mig att undra om jag verkligen skulle lyckas göra det – som om jag genom att bevittna detta oåterkalleligt bröt ny mark inom mig själv (eller bara bröt ner mig själv) och kom till insikt om en mänsklighet som var så mörk, begravd så djupt nere i min egen själ, att jag aldrig skulle bli mig själv igen.

Jag tror att Marisha Pessl har en riktigt skräckinjagande berättelse i sig. Hon har skapat Stanislas Cordova och alla hans filmer. Hon är Stanislas Cordova. När Pessl gästade SVT:s Babel i våras berättade hon att filmrättigheterna till Nattfilm sålts, men att hon valt att inte inkludera de filmer av Cordova som beskrivs. Ett smart drag, och jag ser fram emot att ta del av dessa idéer i någon form. Då hoppas jag att hon tar ett ännu längre steg in i natten och mörkret.

Daniel Mårs

Publicerad: 2014-07-25 00:00 / Uppdaterad: 2014-07-23 10:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5759

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?