Stackars den generation som måste hitta ett sätt att förfasa föräldrar som växt upp med Motörhead, sades det en gång. Vad ska de stackarna göra i skräckfilmen? Inte nog med att genren någon gång i början på 90-talet (åtminstone i USA) spårade ur i att antingen bli den ena fantasilösa barntillåtna Jag vet vad du gjorde förra sommaren-kopian efter den andra eller gick åt andra hållet och skapade Saw och Hostel, de filmer de svage kalla tortyrporr. Nä, om det vore det värsta som hände genren hade det kanske gått att överleva. Men sen har du ju allt den måste tävla emot också. Hur kan Freddie och Dracula mäta sig mot Osama bin Laden? Hur kan man skrämma någon med seriemördare i hockeymask när varannan kabelkanal visar chockumentärer om äkta seriemördare och krigsförbrytare, ofta långt mer sensationaliserade än någon skräckfilmsregissör skulle ha mage till? Skulle någon kunna göra en Faces Of Death idag, när vem som helst kan kolla upp äkta obduktionsbilder på nätet eller se verkliga människor dö på youtube? Hur kan skräckfilmen kommentera en sån samtid utan att verka tamare än verkligheten? Hur sticker man hål med ett verktyg som blivit synonymt med ”avtrubbning”?

Det finns de som försöker, som gör filmer där våldet och fasan står i centrum och försöker driva det förbi punkten där det blir uthärdligt, få det att svida igen, tvinga oss att se på det som skrämmer oss med färska ögon och kanske se något vi behöver se. Några jobbar i mainstreams utkanter, som Pascal Laugier (vars Martyrs är bland det bästa som hänt skräckfilmen på åratal), Takashi Miike eller Kim Ki-duk, t ex. Men i Äkta skräck har Blomdahl gått förbi dem också och gett sig ner i de allra mörkaste, skitigaste hörnen. Här intervjuar han ett drygt dussin filmmakare som jobbar på minimala budgetar, med amatörskådespelare och så mycket fejkblod (och för all del en del av den riktiga varan och andra kroppsvätskor också) som de har råd med. Där filmerna heter saker som Nekromantik, Subconscious Cruelty, Murder-Set-Pieces eller Amateur Porn Star Killer 3. Där gränserna inte sätts av vad man kan göra med CGI utan av vad man kan tåla att göra mot andra – mot sin historia, mot sina skådespelare, och mot sin publik.

Här finns nybörjare och gamla trotjänare, konstnärer och provokatörer, historieberättare och minimalister, David Lynch-fans och emetofiler. Det de har gemensamt är att de gör filmer som går långt bortom det mesta, att de är män (även om två av skådespelerskorna får komma till tals också), och att de alla är rörande överens om att just deras filmer inte alls bara är till för att chockera utan faktiskt har något viktigt att säga, inte bara om hur de gjort sina filmer utan också om varför. Blomdahl får ofta ur dem riktigt intressanta kommentarer och funderingar (även om intervjun med Tom Six mest understryker varför jag tyckte Human Centipede var rätt fånig.) Vi har ju berättat skräckhistorier för varandra så länge vi vet, och uppenbarligen fyller de någon viktig roll – alltså måste de, precis som varje duktig vampyr eller zombie, återfödas.

Det jag kan sakna är att det hade funnits möjlighet att göra mer här. Han hade kunnat höja blicken lite och se på mer än bara vad just de här filmmakarna gör, hur de passar in i 2011 års mediasamhälle (vad är och inte minst hur väl de faktiskt gör det som filmmakarna säger att de försöker göra. Ironiskt nog har extremisten Blomdahl lite samma obalans mellan fanperspektivet och kritiken som nostalgikern Mattias Lindeblad.

Men det är den här boken han ville skriva, och det var ingen dum idé. Jag lägger ifrån mig den med en lista över filmare jag behöver upptäcka – eller undvika, ibland rentav för att de verkar för bra på det de gör – och en del nya insikter i dem jag redan kan.