Omslaget till Hungerhuset avslöjar inget alls om all den skräck boken gömmer i sig. I förgrunden står en flicka med ryggen mot läsaren, hon går mot ett idylliskt trähus med förstugetrapp och tegeltak. Det växer gräs och blommor. Flickan har något i handen, kanske en leksak, eller en matsäck eller något som hon har hittat i skogen. Men bilden av något vänligt tar slut där.

Elsa och Fredrike är systrar, deras mamma har precis gått bort och deras pappa sitter i fängelse, därför fosterhemsplaceras de hos ett äldre par som inte har mycket till övers för systrarna. De beger sig därför iväg för att leta efter ett ödehus. De kommer fram och huset börjar leva.

Hungerhuset följer den klassiska dramaturgin och bryter mot den på samma gång. Det går inte att förutsäga händelseförloppet, men rädslan trappas oundvikligen upp för varje sida som går. Det är en bok att läsa snabbt och i sträck. Jag tänker att det kan vara en överlevnadsstrategi för att slippa stanna i bilderna som bara blir värre ju mer de får smälta in. Skogen får ett djup som gör oändligheten till ett hot, på samma sätt som rummen i huset blir ett hot på grund av sin instängdhet och sitt klaustrofobiska mörker.

Systrarna har bara varandra i den mardröm de går raka vägen in i. De är utlämnade, ensamma och ingen skulle sakna dem. Därför ligger deras styrka i varandra. Huset är manipulativt, klär sig i andra skepnader och kroppar, gör allt för att överlista dem. Då gäller det att lita på sin syster så mycket att det trotsar rädsla, tvivel och kärlek. Men det jag framförallt imponeras av i relationen mellan systrarna är hur fint deras konflikt om huruvida de ska besöka pappan i fängelset eller inte övergår i vänskap och uppsluppenhet. Just de övergångarna och de fina nyansskillnaderna är nästan omöjliga att skildra och Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg gör det med precision. Däremot kan jag fastna på en sådan obetydlig detalj som att Elsa är det yngre namnet för mig och Fredrike det äldre, vilket gör att jag hela tiden läser fel.

Att ge huset en röst och att det tilltalar läsaren direkt är ett av de starkaste berättartekniska grepp jag har läst i genren. Känslan blir att man som läsare hela tiden är iakttagen och lika utsatt för det som utspelar sig i romanen som karaktärerna i den. Jag som redan från början är lättskrämd vill i slutet av boken egentligen inte se bilderna, det blir som att se en skräckfilm med en kudde för ansiktet, jag läser replikerna, skymtar allt det otäcka och bläddrar vidare.

Hungerhuset är en riktigt läskig spökhistoria att läsa för att bli skrämd och för att drabbas av, i både text och bild. Läs den dock inte ensam hemma.