Recension

: Skräck - boken som Gud glömde
Skräck - boken som Gud glömde Mattias Lindeblad
2011
Semic
6/10

Rysmys

Utgiven 2011
ISBN 9789155257446
Sidor 368
Illustratör Henrik Lange

Om författaren

Mattias Lindeblad är journalist, känd från både radio och TV. På Semic har han tidigare gett ut böckerna Hårdrock och Mer hårdrock tillsammans med Melker Becker.

Sök efter boken

Jodå, jag har varit där. Flimriga kopierade VHS-band med censurerade slut, söndervikta pocketböcker och serietidningar, mytomspunna titlar som ingen faktiskt lyckats få tag på men alla vet är det värsta som någonsin gjort… det fanns en mystik i skräckfilmer på 80-talet, även efter att de värsta videovåldsdiskussionerna lagt sig, innan internet och DVD-import och Piratebay gjorde att vem som helst kunde få tag på vad som helst.

Och ni hör vad jävla gammal jag låter.

Men det är ju det som är poängen. Mattias Lindeblads berättelse om ett liv som skräckfan är ofta ren oförskämd nostalgi: hur det var att kopiera kassetter, att se Exorcisten för första gången, att få prata med Gunnar ”Leatherface” Hansen, och så vidare. Det blandar han upp med filmtips, historiska sammanfattningar, och intervjuer med andra fans och experter som berättar vad deras nostalgiska favoritfilmer är. Tyvärr gör det upplägget att boken blir lite onödigt rörig, och det återkommande skämtet med två tecknade zombies som fäller spydiga kommentarer om det Lindeblad just skrev blir man snabbt väldigt trött på; skamlös nostalgi ska inte be om ursäkt för sig.

Men det är ändå svårt att inte smittas av Lindeblads entusiasm, speciellt om man är intresserad av ämnet, och det är ett intressant fenomen han ger sig på: hur skräck, en genre som är tänkt att… ja, skrämma folk, göra dem obekväma, visa saker de egentligen inte vill se, kan bli något tryggt och rentav mysigt – att minnas hur skrämmande någonting var Då som en trygghet Nu. Lite grann samma sak kom fram i Mark Gatiss lysande dokumentärserie om skräckfilmens historia på BBC häromåret, där horrorfantasten Gatiss bestämt drog ett streck vid Halloween och Nightmare On Elm Street och hävdade att det mesta som kommit efter bara var fantasilöst effektsökeri. Fullt så långt går nu inte Lindeblad, han tipsar gärna om nyare filmer också, men det är fortfarande inte särskilt mycket som sägs här som inte sagts många gånger förut. Vackert så; det är en grundkurs, eller rättare sagt hans egen grundkurs, och som sådan är den inte alls dum. Henrik Langes teckningar gör också en hel del för att liva upp.

Det är frestande att säga något spydigt om bokens undertitel, och att det inte finns särskilt mycket för Gud att komma ihåg med den här boken. Men både jag och Mattias Lindeblad är ju bara människor, och den här boken väcker alldeles för många hemska mysiga minnen till liv för att jag ska kunna annat än gilla den.

Björn Waller

Publicerad: 2011-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-09 09:50

Kategori: Recension | Recension: #4461

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?