En bra roman ska helst vara väl sammanhållen till formen, är den inte det ska det finnas en tydlig idé till att motsatsen är det bästa. Den ska också vara välskriven, gärna med snygga formuleringar. I en bra skräckroman ska skräckelementen helst komma smygande och krypa in under huden på läsaren så att man inte märker att man är rädd förrän man sitter under filten, har dragit ner persiennerna och nervöst undrar över om ytterdörren är låst eller om det inte är någon som vandrar fram och tillbaka utanför fönstret.

I inledningen till Skuggvakt åker Kim upp till sin pappas gamla stuga i Fjällfors. Hennes pappa har precis dött och hon behöver komma bort från Stockholm ett tag. En dag får hon ett telefonsamtal från polisen, hennes pappas grav är skändad och kistan saknas. Samtidigt känner Kim att någon eller något iakttar henne och ”fantasierna” och händelserna från tonåren gör sig påminda, de tycks dessutom ha en koppling till en kille på orten. Hans namn är Seth och han jobbar på kyrkogården i Sakkajärvi där Kims pappa var begravd. Det ryktas om att Kims pappa tog livet av sig, men vad var det som gjorde honom så paranoid och rädd innan hans död och vad var det Kim mötte i stugan för flera år sen som nu är tillbaka?

Skuggvakt har potential att bli en bra skräckroman, många av idéerna är intressanta. Jonas Lejon intresserar sig för nordisk mytologi vilket återspeglas i romanen. Den förtjänar däremot bättre redigering. Språkligt sett är det många fel och märkliga val som gör att jag tröttnar långt innan romanen är utläst. Jag hittar märkliga meningsuppbyggnader som ”En sak med skogen hon älskade var att det bara fanns hon och Lova här, inga andra.” Början av meningen bör ha en annan ordföljd.

De språkliga anmärkningarna är tyvärr fler. Märkesfixering och utmärkning hör hemma i litteraturen lika lite som det hör hemma i SVT. I Skuggvakt är det ett ständigt återkommande drag. Det här är ingen språkligt experimentell roman, det är handlingen som står i fokus och då ska också språket passera förbi så pass obemärkt som det bara kan. När karaktärerna bär sådant som en ”Fjällrävenjacka” och ”Gucci-solglasögon” och kör en grådaskig ”Saab 900i, årsmodell -88″ istället för en grådaskig skrothög stannar jag som läsare upp och fokuserar på sådana detaljer istället för det väsentliga, berättelsen.

Mer och bättre redigering hade gjort Skuggvakt en stor tjänst, först då kan berättelsen träda fram. Miljöerna är traditionella, nästintill stereotypiska (men det kan man tillåta en genre som denna). Likaså är personporträtten stereotypiska, med ett gäng ungdomar runt 25 i centrum, men även det kan man tillåta en genre som på andra sidan Atlanten leder B-filmstoppen. Som en bita-på-naglarna-gömma-sig-under-täcket-och-skrika-nej-gå-inte-dit-roman fungerar Skuggvakt ungefär som den där skräckfilmen de flesta säkert såg förra söndagen. Jag tröttnar tyvärr väldigt fort.