”Inte konstigt att du är trött, gumman”, sa mamma. ”Jag tror du sov lite oroligt i natt. Du pratade jättemycket i sömnen.”
”Gjorde jag?”
”Jag har inte hört dig prata så mycket i sömnen sedan du var liten”, sa hon.
Jag blev lite orolig att jag sagt något om Dylan. Förr i tiden pratade jag i sömnen varje natt, skrattade och grät och berättade långa historier. En gång hade jag sagt något om Danny och det hade de retats för i flera år.
”Du sa att vi skulle släppa in flickan”, sa mamma. ”Du var väldigt bekymrad. ‘Den lilla flickan måste få komma in, det är kallt ute och tänk om vargen kommer.’ Det var som en saga. Du måste ha drömt något.”
Jag svalde.
”Flickan?”
”Ja, du sa inget annat. Hon ville komma in. Du ville att jag skulle gå ner och öppna dörren för henne.”

Ellas föräldrar har köpt ett lantställe, och varje helg måste hon nu istället för att vara i stan åka ut där och hänga. Det är ett fint rött hus med vita knutar, men där finns ingenting att göra. Ella klagar och deppar, tills hon märker att huset ruvar på hemligheter. Är Ella den enda som på riktigt märker av vad som sker?

Vem är flickan som visar sig för henne? Och varför är hon så arg?

Rebecka Åhlund jobbar som journalist och detta är hennes skönlitterära debut. Den senaste tiden har det kommit många rysböcker för unga, och boken kan sälla sig till läskigheter som Christin Ljungqvists Kaninhjärta och Fågelbarn, Amanda Hellbergs Jag väntar under mossan och Kerstin Lundberg Hahns Barnkolonin. Det är en bok man snabbt kommer in i och gärna sträckläser, både ruskig vad gäller spöken och vad gäller porträttet av barn som inte har det så bra hemma; Ella träffar Dylan som åker skateboard och bor i de lite ruffigare kvarteren. Så nära deras lägenhet, men ändå så långt bort…

På sätt och vis blir jag imponerad av hur mycket Åhlund får med i sin bok: samhällskritik samsas med klassisk spökhistoria, uppväxtskildring och första kärlekens pirr. Men problemet är också just detta. Att det finns för mycket bihandlingar på för få antal sidor. Det förvånar mig att ett så pass stort förlag som Rabén & Sjögren inte varit noggrannare i sin redigering. Hoppet mellan miljöerna, som kunde varit så effektfullt, blir nu mest förvirrande och flackande. Visst är det spännande med skolvärlden och dess hierarkier, tjejernas fjäderputsning som för tankarna till Christina Herrströms Ebba och Didrik. Men spökhistorien försvinner lite grann, som läsare blir jag förvirrad och undrar vilken historia som ska berättas egentligen.

En lösning hade också varit att bygga ut. Mer av allt? Åhlund har språk och berättarteknik säker nog att behärska det. För som det är nu känns det hela lite trumpet. Kommer det en uppföljare? undrar jag förvirrat, när berättelsen liksom tar slut mitt i. (Men hoppas samtidigt på inte, eftersom jag är så förbannat trött på sagor som inte tar slut där de gör, utan fortsätter i all evinnerlighet – eller åtminstone i två böcker till…).

Spöktrenden som sådan får gärna fortsätta. Jag gillar helt enkelt att rysa så att det knottrar sig på armarna, och en hel del av den varan får jag när jag läser Flickan på tavlan, absolut. Här finns närvaro och tyngd i både huvud- och bikaraktärer. Och utan att säga för mycket finns det ett fint sedelärande drag, som gör att berättelsen lever kvar i mig efteråt. Men som helhet betraktad känns boken som sagt ofärdig. Jag läser gärna mer av Rebecka Åhlund, hennes språk är målande, fladdrande, vackert. Definitivt en författare med framtiden för sig.