Man skulle kunna säga att journalisten och författaren Rebecka Åhlund fick sitt genombrott 2019 med den självbiografiska romanen Jag som var så rolig att dricka vin med. I den romanen skriver hon naket och ärligt om hur hon under tiden i London förstod att hon är alkoholist. Vi får följa henne under den första nyktra tiden och det är makalöst snyggt berättat. I Någon måste vattna tomaterna från 2023 är Rebecka Åhlund kvar i den självbiografiska genren och det är om möjligt ännu snyggare.

I den aktuella romanen är Rebecka fortfarande nykter, hon har lämnat London och bor nu med sin familj i Sverige. Men hon har fortfarande sitt bagage att släpa på, det som gjorde att hon drack för mycket, och hon är inte glad. Om det inte lät så tråkigt, skulle jag påstå att romanen är en studie i depression. Hennes text är allt annat än tråkig! Det hon gör är att titta närmare på sin pappas depression som faktiskt gjorde att han tog sitt liv när Rebecka bara var ett barn, och det är i mitt tycke mer spännande än en deckare. Hon beskriver även sina egna tankar som självmordet utlöste och den ångesten som hon bär på.

Den drastiska humorn som jag kommer i håg från den förra romanen är inte lika framträdande här, men skymtar till ibland. Och det oftast där man minst anar det:

Tiden är cirkulär, otroligt irriterande. Man tror sig utvecklas, men man bara invecklas för att sedan vecklas ut på en annan plats kanske. Men man är samma, bara lite skrynkligare, lite hängigare pattar.

Rebecka Åhlund har ett sätt att beskriva sådant som vi sett tusen gånger på ett sätt som gör att det känns helt nytt. Eller som att vi aldrig tittat ordentligt förr:

En dag i oktober är det getingar överallt. Har de vaknat till plötsligt eller är de sådana som ska dö på hösten? De vimsar omkring, griniga och långsamma som om luften är för tjock för dem. De studsar mot taket och ramlar ner på golvet. När de väl hamnat där tycks de inte kunna ta sig upp igen, kravlar omkring bara.

Och ibland är hon bara det lilla barnet som förlorat sin älskade, beundrade pappa:

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla. Allt vilar i min faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då? När faderns händer inte längre är där måste man hålla sig själv i handen.

Det kaxiga har fått vika för det sårbara och de korta kapitlen gör att det är svårt att sluta läsa. Rebecka Åhlund kryper in i mitt system och hon släpper inte taget ens när jag läst ut boken och prydligt sorterat in den i hyllan. Jag fortsätter att fundera på vad det gör med en människa att förlora en förälder så tidigt i livet och jag tror att jag lika lite som Rebecka Åhlund, någonsin kan svara på det. Men hon skriver så att det berör och jag hoppas att hon själv tycker att det är värt det.

Skrivet ligger där och skaver under huden, som den där insekten som bara finns på tallar på södra Gotland, den som gräver tunnlar under mänskligt hud. Skrivet är min parasit, den lever på mina knappa resurser och skonar mig aldrig från sitt borde. Vad jag än har för mig; varför skriver jag inte i stället? En ofruktsam treenighet mellan mig, min längtan och min största rädsla.