Av Helene Ragnarsdotter Ternblads roman kan vi främst lära oss hur viktigt det är att lägga lite extra tid på baksidestexten. På romanen Systrar i vått och torrt kan man bland annat läsa: ”…fyra släktled kvinnor kämpar för att skapa sina egna liv under ett nittonhundratal som förändras i snabb takt.” Det låter helt okej, till och med intressant och i bästa fall spännande i mina öron. Efter att ha läst tyngre litteratur, längtade jag efter något lättsamt.

Och ja, det var lättläst men jag kunde precis lika gärna ha tittat ut genom fönstret i ett par timmar och sett en granne gå ut med sin hund och komma tillbaka, en granne gå förbi med rollator och så hade kanske posten kommit. Ungefär så spännande var Systrar i vått och torrt för mig.

Handlingen i korthet: De undersköna systrarna Isabelle och Estelle växer tillsammans med lillebror Rutger upp i ett högreståndssammanhang på Djursholm. 1920 förlöper äldsta dottern Isabelle hemmet med sin skådespelare till pojkvän och gifter sig med honom i Skåne. Lillasyster Estelle håller kontakten med sin syster, även om föräldrarna aldrig kan förlåta tilltaget och för dem är Isabelle ”död”. Nästa generation är deras barn, kusinerna Inez och Edith och den fjärde generationen är deras döttrar, samt Rutgers dotterdotter Susanna som inte vet något om sina släktingar. Rutger bröt nämligen även med Estelle, eftersom de blev osams om arvet.

Det är konstigt att man kan få både för mycket och för lite information samtidigt. Det är oändliga kvinnoporträtt med gnistrande ögon och svallande lockar i olika schatteringar. Ögonen är växelvis turkosblå, bruna och grönskimrande. Håret blont, kastanjebrunt eller rödskimrande, om jag minns rätt. Men det jag verkligen skulle vilja veta, hur Etselle kunde ha kontakt med den förlupna systern i Skåne utan att föräldrarna fick nys om det till exempel. Eller hur Estelles äktenskapskris som skidrats utförligt, helt plötsligt bara kan vara över. Vad hände mellan makarna, undrar jag? Jag hade gärna avstått från beskrivningen av en eller annan klänning, för att få veta lite mer vad som hände på det mellanmänskliga planet.

Och det där ordvalet om Isabelle som konsekvent används romanen igenom: hon hade ”förlupit hemmet”. Det var svårsmält, tyckte jag. Jag tyckte att tidslinjen inte riktigt stämde heller, men orkade till slut inte ens försöka få ihop det. Och annat som jag inte fick ihop var att den tjuvaktiga Rosa Karlsson både var uppvuxen med en ensamstående mamma (sidan 262) och en bitter pappa och en undergiven mamma (sidan 264). Dessutom undrar jag varför skulle ingen vilja anställa en dotter till en sol-och-vårare år 1979? Trodde svenskarna fortfarande på arvsynden på den tiden?

De goda karaktärerna är genomgående så goda, de onda är lika konsekvent onda och förlåt mig om jag är både kategorisk och orättvis, men den här sortens litteratur tråkar ut mig något så infernaliskt. Vad som dessutom bidrar till att göra mig uttråkad, är att det liksom bara hålls igång en parallellhandling åt gången. Det gör det alltför lätt att räkna ut hur det hänger ihop. Som exempelvis när Erik frågar sin syster Edith, vilken present hennes bästa vän Sofia skulle bli glad över. Edith tipsar om det bärnstenssmycke som Sofia gått och sneglat på det hela sommaren. När sedan Sofia upptäcker att det är borta från skyltfönstret, behöver vi inte läsa vidare för att förstå vem som köpt det. För övrigt undrar jag hur i all sin dar den barskrapade hotellreceptionisten Sofia, ska kunna spara så mycket under sommaren att hon kan köpa sig detta synnerligen dyra smycke? Det nämns nämligen att smycketillverkaren Enok, ska leva på det han drar in under sommaren hela hösten och särskilt denna exceptionellt stora bärnsten ska bidra till att trygga hans vinter. Kanske var receptionisterna extremt högavlönade i Falsterbo på 50-talet eller så hade ortsbefolkningen extremt låga levnadskostnader, vad vet jag?

Nej, jag kan inte rekommendera den här romanen. Om du vill läsa om flera generationer kvinnor, så finns det mycket annat att välja.