Får vi själva bestämma hur våra liv ska bli? Är vi fria att välja erfarenheter själva, eller formas vi av det som händer oss? Finns ödet? Är vi människor så autonoma som vi vill tro? Vi blir det liv vi lever är både en studie av ett människoliv och en personlig reflektion kring livet och ödet. Svend Brinkmann är professor i allmän psykologi och kvalitativa metoder vid Aalborg-universitetet i Danmark.

Det hela börjar sommaren 2018 när ett handskrivet brev anländer till Svend. Brevet är från den då 93-åriga Lili och utgör startskottet för deras vänskap. De brevväxlar och ses så småningom hemma hos Lili. Där, i hennes kök, delar Lili sin livshistoria. Det är en berättelse om ett långt liv, om de händelser och de val som format det. I 33 år har Lili gått i psykoanalys.

Det finns en air av värdighet kring Lili. Hon är en mycket intelligent person med hög integritet och en exceptionell förmåga till självreflektion. I sina samtal med Svend berättar hon om sina tankar kring allt som hänt i en slags uppgörelse om ångest, skuld och skam över hur det blev.

Lili är femton år gammal när nazisterna ockuperar Danmark. Hon bor i en by tillsammans med sina föräldrar nära tyska gränsen. De tyska soldaterna är unga, bara något äldre än hon, och förälskelsen är ett faktum. Den är så intensiv som den bara kan vara när man är femton år med livslust och nyfikenhet som vibrerar i hela ens väsen. Naturligtvis förstod hon vad det innebar att vara kär i en nazist – Lili är på intet sätt naiv eller dum. Men politik är politik, krig är krig och en tonårsförälskelse är en tonårsförälskelse.

Denna förälskelse kom att definiera en stor del av hennes liv, och hon har ägnat många år åt att reflektera, tänka och försöka försonas med hur det blev. Epitet som ”tysketös” och fördömande blickar följde henne under en lång tid.

Lika lite som Lili kunde välja att växa upp under andra världskriget kunde hon välja sina känslor inför den tyske soldaten. Vem kan kräva av en femtonåring att hon ska välja bort den första kärleken? Det är lätt att tänka på krig som något som sker på en samhällelig nivå och glömma bort att varenda soldat också är en individ. En individ som kanske inte heller hade något val att tala om.

Boken är uppbyggd av deras intervjuer och Brinkmanns egna reflektioner i koppling till psykologin och filosofin. Det hela är ett ode till ödet och ett ifrågasättande av samtidens idé om att vi kan göra vad vi vill, bli vem vi vill och forma våra liv enligt vår egen vilja.

Brinkmann talar om en livstråd som binder samman de händelser och skeenden som utgör våra liv. Det handlar inte om att ha ett förutbestämt öde, snarare om att erkänna att det finns yttre faktorer vi inte har någon som helst kontroll över som formar vilka vi blir. Vi får inte välja den kontext vi föds in i, vi får inte välja vad vi drabbas av. I någon mån kan vi välja hur vi hanterar det, men även där är valmöjligheterna kanske mindre än vi vill tro. Vi kan bara handla utifrån de förutsättningar och den kunskap vi har och sedan försöka leva med våra val.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Det var intressant, berörande och stundvis befriande att läsa argument för att vi faktiskt inte har så mycket att säga till om i våra liv. Vi kan inte kontrollera vad som händer oss. Det finns något betryggande i det, att inte se sig själv som hundra procent ansvarig för allt som händer i ens liv. Vi måste förhålla oss till det som händer, till faktumet att vi inte alltid får välja. I någon mån är vi alla produkter av vår samtid.