Härom veckan fick Emma AdBåge Snöbollen för sin senaste bilderbok Såret, som därmed utsågs till årets bästa svenska bilderbok 2022. “Redan bokens titel, Såret, lockar in läsaren i en vardagsdramatik med existentiell botten. Ett barn skadas och scenen är skolan.” skrev juryn om boken.

Såret tar på sätt och vis vid där AdBåges Augstprisvinnande bok Gropen slutar. Det är inte samma barn det handlar om, men vi befinner oss i samma välkända, gråa skolmiljö. Här blir barnens vardag till dramatik i en kollektiv lekvärld som på många sätt ligger ljusår från de vuxnas resonerande tillvaro i personalrummet. I Gropen stod motsättningarna mellan dessa två världar i fokus. Vuxenvärldens oro över barnens lekar i den förbjuda Gropen – “Någon kan ramla och slå sig” – dominerar.

I Såret börjar berättelsen just med att någon ramlar och slår sig. Bokens huvudperson trillar ner från ett pingisbord och sen kommer hela skolgården:

Ettorna kom, tvåorna kom. Niklas i fyran kom och några från fritids kom. Alla i kören kom, långa Anna i trean kom, och sen kom halva femman och två från sexan.

Alla ser att det blöder och alla vill titta på såret. AdBåge jobbar med upprepningar i texten, något som blir väldigt effektivt och förstärker situationens spänning och barnets sätt att berätta om det inträffade, utan eftertanke. Det går lätt att höra orden som liksom trillar ur munnen i samma stund som scenen utspelas inne i huvudet på bokens jagperson.

Det var nästan lite mysigt. För alla stod i stor, tät ring. Som en flock. Runt mej!

Barnperspektivet är ständigt närvarande såväl i språk som i bilder. Här fångar AdBåge en längtan efter att bli sedd och omhändertagen, som nog både barn och vuxen kan känna igen sig i. En stor, lång vuxen kommer och bär det skadade barnet in i lärarrummets soffa. De vuxna är överlag oproportionerligt långa i AdBåges böcker, något som ytterligare förstärker barnperspektivet, och Såret är inget undantag.

Såret blir ett drama som följs och bearbetas av skolbarnen på olika sätt. Så småningom blir det en skorpa, som alla förstås måste komma springande och se redan på morgonen när jaget klivit av skolbussen. Efter en tid försvinner även skorpan och kvar är bara ett lent, rosa märke.

För så är det ju med sår, de förändras över tid och läker. Ofta finns ändå något litet ärr kvar, som påminner om det som har hänt. Det är något konkret, lätt att ta till sig även för en liten läsare.

Jag läser Såret med min 3,5-åriga dotter, som pekar och närstuderar såret, plåstret och det röda blodet i Adbåges bilder. Det kommer många frågor om såret. Hur stort det är, om det kan finnas gröna sår och hur mycket blod det egentligen var som kom? På så sätt är Såret en tydligare bok än Gropen, dess inneboende dramatik är möjligen lite lättare att förstå.

Därmed inte sagt att boken saknas existentiellt djup. Här finns, som sagt, mycket att fundera över och samtala kring, i handling, text och bild. Såret är helt enkelt svår att tröttna på.