För ett tag sedan hörde jag en utrikeskrönika på Sveriges Radio P1, där rubriken löd: Kan du de baltiska huvudstäderna? Lätt som en plätt tänkte jag först, men stunden senare funderade jag om jag var helt säker.

Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna samt Ukraina. I boken Bakom och bortom järnridån presenterar hon en jämförelse av ländernas samhällsutveckling efter andra världskriget och efter Sovjetunionens fall. Hon har fördjupat sig i andra statsvetares bidrag, diplomatisk korrespondens och mediers utrikesbevakning. Hon har också genomfört en mängd intervjuer på plats. De två huvudfrågorna har varit: Hur gick det till när ledande samhällspersoner började utforma styrelseskicket mot ett mer demokratiskt sådant? Och varför blev resultaten så olika?

I bokens första del ges en bakgrund till respektive land – Estland, Lettland, Litauen och Ukraina. De hade tillhört olika imperier och förbindelser till grannstaterna var inte heller enhetliga. Redan när de fortfarande var en del av Sovjetunionen hade republikerna sin egen jordmån där universitetscentra eller industriell utveckling frodades på varierande sätt. Bennich-Björkman finner belägg för att det fanns ”flera Sovjet”.

Det lokala styrande kommunistpartiet i de fyra republikerna intog nämligen olika förhållningssätt till medborgarna inom det tänkande och skapande samhällsskiktet. Likaså har den centrala nivån i Moskva agerat ombytligt gentemot republikernas lokala kommunistpartier. Kreml beordrade om utrensningar och deportationer för att komma åt antisovjetisk verksamhet. Tidpunkten för dessa hade betydelse för intelligentians comeback och bäst klarade sig Estland. Omvittnat är också så kallade tövädersperioder – det vill säga de tidsskeden när kontrollen av republikerna och dess medborgare inte var lika kännbar.

I konkret mening, har det handlat om att ge utrymme för människors behov av skapande och deras vilja att bevara sin historia, förklarar Bennich-Björkman. Exempelvis att invånare tillåtits arbeta med återuppbyggnaden av hus i gamla stadskärnor, göra städinsatser på kyrkogårdar eller samlas i diskussionsklubbar. I fallet Estland fanns möjlighet att diskutera teorier inom marknadsekonomi också innan murens fall (!) och Sovjetunionens upplösning. Bennich-Björkman benämner de här rörelserna som existentiellt motstånd och i varje republik utformades idéströmningar på skiftande sätt beroende på hur det sett ut tidigare i historien och hur personer inom det lokala kommunistpartiet balanserade situationen.

I bokens andra del är fokus på de aktiviteter och beslut under 1990-talet som lagt grunden för hur länderna lyckats (eller inte lyckats) skapa sina demokratiska styrelseskick. I Estland bestämde de ledande personerna mycket tidigt att utvecklandet av företagen skulle separeras från det lagstiftande området. I Lettland uppstod en situation där ledande politiker blev alltför nära vän med företagsintressen, något som också var fallet i Ukraina. Bennich-Björkman refererar till en av sina intervjupersoner i Litauen och hans kommentar av 1990-talet:

[---] under detta decennium så märktes det att företagarna såg på partiet ”som verktyg för att nå privata mål”. Men därefter har många blivit alltmer etablerade och har snarare behov av stabilitet och institutioner än av direkta favörer från politikerna: ”De behöver inte punktinsatser från det politiska systemet, de behöver stabilitet”, [---]

De avsnitt som har fokus på Ukraina ger en välbehövlig bakgrund till landets mångåriga korruption. Två steg fram och ett steg bak är en bild som dyker upp i mitt huvud. År 2005 och 2014 har varit omtumlande år när befolkningen visat missnöje med landets situation och krävt ansvar av politiken. Det har inte heller varit någon fördel att ha den ryska nationen som granne.

Greppet att göra en jämförande studie av alla fyra länder är fruktbart på många sätt. Vare sig det handlar om betydelsen av universitetscentra eller relationer till grannländer har de undersökta länderna haft en egen särart som hade betydelse vid bildandet av självständiga nationer. Framträdande individers egna personligheter har inte heller varit oviktiga, vissa har varit lagda åt förhandlingar och gett rum för samexistens medan andra reagerat med motvilja inför kompromisser.

Boken är i sin form inte helgjuten. Delar av materialet har sannolikt författats i olika tider och under skilda förutsättningar. Det nämns också att Bennich-Björkman tagit vara på tidigare presentationer från andra sammanhang, något som kan förklara upprepningarna av resonemang. Att beskriva historiska förlopp och verksamma krafter i ett samhälle är inte enkelt. Jag är på det klara att många faktorer varit involverade när de baltiska länderna blivit egna nationer och att Ukraina haft ännu svårare utgångspunkter. Men ändå tror jag att texten kunnat bli något mer lättillgänglig.

Trots allt har all lästid varit värd sin möda. Jag har kunnat täppa till många kunskapsluckor i historia och samtidspolitik. De tre länderna Estland, Lettland och Litauen är verkligen olika. Bennich-Björkman visar att om de ekonomiska intressena integreras med den politiska maktutövningen så blir demokratin instabil eller åtminstone ”försenas” den påtagligt.

Avslutningsvis fascineras jag av tanken att morgondagens historia – den inträffar nu, idag. Utveckling sker aldrig per automatik eller enbart på ett teoretiskt plan. Det är levande människor i lagarbete som ser till att det uppstår förändringar som är betydelsefulla för de flesta människor.