Recension

: Sovjets barnbarn
Sovjets barnbarn: Ryssarna i Baltikum Kalle Kniivilä
2016
Atlas
8/10

”Jag? Jag är en människa.”

Utgiven 2016
ISBN 9789173895101
Sidor 320

Om författaren

kalle kniivilä foto atlas förlag
Foto: Atlas förlag

Kalle Kniivilä är journalist på Sydsvenskan, född 1965 i Norra Karelen och bosatt i Lund. Han är Rysslandskännare och tidigare Moskvakorrespondent för den finska tidningen Kansan Uutiset. Kniivilä har skrivit reportageböckerna Putins folk (2014), Krim tillhör oss (2015) och Sovjets barnbarn (2016).

Sök efter boken

De kom från sovjetimperiets alla håll till en landsände de fått höra anslutit sig frivilligt. För sina nya landsmän var de snarare ockupanter och efter Sovjetunionen fall blev många av dem, trots att de inte sällan bott i Baltikum i generationer, ickemedborgare.

De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande vardagsspråket på många platser i östra Baltikum, har ingen som helst officiell status. Sedan Putins ockupation av Krim betraktas de av många dessutom som en säkerhetsrisk, som potentiella femtekolonnare.

Om dessa ryskspråkiga eller ryskättade invånare i de baltiska staterna handlar Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn. I den reser Kniivilä genom Baltikum, genom de estniska, lettiska och litauiska gränsstäderna och i huvudstädernas ryskdominerade förorter. Han möter människor i deras vardagsliv och diskuterar deras erfarenheter och upplevelser som minoriteter, majoriteter, balter och före detta sovjetmedborgare.

Visst finns här de som längtande sneglar bakåt, mot en sovjettid när allt verkade enklare, tydligare – kanske till och med tryggare. Betydligt fler tycks ha den känsla som Kniivilä själv tidigare och inte minst den ryskbrittiske journalisten Peter Pomerantsev beskrivit: man vet att de ryska tv-sändningarna är fulla av lögner, och litar inte längre på någon sida. Visst har Kreml ett intresse av ryskbaltiskt missnöje. I det har man god hjälp av baltiska nationalister.

När de baltiska staterna blev självständiga i början av 1990-talet var det den traditionella föreställningen om ett land, ett folk och ett språk som gällde. Ryskan gjordes, som sagt, ingen plats för. Bara i Litauen fick också ryskspråkiga invånare automatiskt medborgarskap – i Estland och Lettland krävs avklarat språktest. Dessutom finns den hatade Språkinspektionen. Den som misslyckas i deras förhör kan både få dryga böter och sparkas från jobbet.

På flera platser där han befinner sig konstaterar Kniivilä att en iordningställd strandpromenad eller liknande infrastruktur bekostats av EU, och det är svårt att inte undra var detta EU håller till när det gäller invånarnas mänskliga rättigheter. Får man verkligen behandla människor så här baserat på deras modersmål och etniska ursprung? Det verkar både orättvist och ostrategiskt: 2004 sade sig bara 2 procent av den ryskspråkiga estniska befolkningen identifiera sig i första hand med Estland, medan 41 procent i första hand identifierade sig med Ryssland. I Litauen, där de ryskspråkiga automatiskt fick medborgarskap, låg motsvarande identifikation med Ryssland på bara 6 procent.

Sedan dess har siffrorna sjunkit betydligt, men det är en punkt där Kniiviläs reportage äger stor allmängiltighet. Varför skulle människor identifiera sig med samhällen som särskiljer och utesluter dem?

Samtidigt ska inte den baltiska klyftan överdrivas. Den är komplicerad, och som vanligt är föreställningen om ”ett land, ett folk, ett språk” en grov förenkling. Visst kan man vara på en gång balt och ryskspråkig. Många av de ryskspråkiga som levt länge i Baltikum kom ju inte ens från Ryssland från början, utan från andra delar av det vidsträckta Sovjetimperiet. Andra flyttade till Baltikum i samband med unionens fall, för att slippa Ryssland.

Denna komplexa verklighet och historia får liv, individuella ansikten, erfarenheter och röster i Kniiviläs baltiska reportage. Bäst sammanfattas den kanske när han ställer frågan till det före detta butiksbiträdet Svetlana Kursïte i Daugavpils: känner hon sig som ryss eller lett? ”Jag? Jag är en människa. Det ser man väl?”

Ella Andrén

Publicerad: 2016-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-14 19:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6621

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?