Som ung och sökande högstadieelev på 1980-talet fick jag en gång händerna på Contra, en tidskrift som betecknades som högerextrem. Man kunde beställa klistermärken via tidningen. Olof Palmes ansikte i mitten av en måltavla. Men också sådana som bar budskapet ”Befria Baltikum”. Det framstod i mina ögon som lika rättfärdigt som omöjligt att de tre […][...]

För ett tag sedan hörde jag en utrikeskrönika på Sveriges Radio P1, där rubriken löd: Kan du de baltiska huvudstäderna? Lätt som en plätt tänkte jag först, men stunden senare funderade jag om jag var helt säker. Desto mer kunnig är Li Bennich-Björkman, som i mer än tjugo år har följt de tre baltiska länderna […][...]

De kom från sovjetimperiets alla håll till en landsände de fått höra anslutit sig frivilligt. För sina nya landsmän var de snarare ockupanter och efter Sovjetunionen fall blev många av dem, trots att de inte sällan bott i Baltikum i generationer, ickemedborgare. De fick grå främlingspass och deras modersmål ryska, som fortfarande är det dominerande […][...]

Det var tre små länder som först våldtagits av Sovjet, sen av Nazityskland, sen Sovjet igen, och nu till sist av kapitalismen. Och, vad värre är, den svenska kapitalismen. Orden om Baltikum är P O Enquists – ur hans sommarprat i P1 2009 – och de ringer hela tiden i bakhuvudet under läsningen av Knut […][...]

Andra världskriget hör förmodligen till de mest omskrivna temana i både fack- och skönlitteratur och ändå tycks det hela tiden finnas nya perspektiv att plocka fram och belysa. I Charlotte Cerps debutroman Flyktfåglar är det Lettlands öde under kriget som skildras genom några olika familjers skilda historier. Ur det lettiska perspektivet tycks Sverige så mycket […][...]

Torsdag | Fredag | Lördag Min första riktiga dag på bokmässan är nu över, och jag har kommit fram till mässans, i mina förälskade ögon, enda problem – den är för stor! Nu är i och för sig mässans enorma bredd också dess styrka, men för varje seminarium jag idag lyssnade på, gick jag miste […][...]