Andra världskriget hör förmodligen till de mest omskrivna temana i både fack- och skönlitteratur och ändå tycks det hela tiden finnas nya perspektiv att plocka fram och belysa. I Charlotte Cerps debutroman Flyktfåglar är det Lettlands öde under kriget som skildras genom några olika familjers skilda historier.

Ur det lettiska perspektivet tycks Sverige så mycket närmare än kanske Lettland många gånger verkar från svensk synvinkel. Sverige är det trygga landet ”bara ett stenkast över havet”, landet där många av Cerps karaktärer söker sin tillflykt från den stormiga östsidan med sovjetisk och så tysk och sen sovjetisk ockupation igen.

Många är kallade men långt ifrån alla är välkomna. Bland de mest drabbande avsnitten finns det om baltutlämningen, där 146 baltiska soldater som stridit mot Sovjetunionen sattes i interneringsläger i Sverige och efter krigsslutet utlämnades till ryssarna.

Inte alla är heller beredda att frivilligt lämna sitt land. Av de tre barndomskamraterna i romanens centrum lyckas minstingen Anna fly med sin familj till Sverige – hennes pappa är präst och eftersöks redan av de första ryska ockupanterna – medan grannpojken Aleks tvångsinkallas under nazitysk flagg. Vilma väljer att stanna men tvingas så småningom följa sin man när hela deras lilla familj deporteras till Sibirien.

Det är stora dramatiska händelser i ett litet land med oturen att ligga i stridslinjen mellan två stridande supermakter. Det är slump och tillfälligheter och nästan osannolika sammanträffanden ibland som skiljer människor åt och för dem samman igen. Men det är lika mycket vardagsliv i krigets skugga och Cerps skildrar enkelt och finstämt lettiska traditioner med midsommarfirande och folkvisor. Det är både lite spännande att ta del av och ganska lätt att känna igen sig i. Inte minst Annas barnperspektiv – Cerps blandar annars hennes förstapersonsberättelse med de båda kamraternas öden i tredje person – ger händelserna omedelbarhet, balans och värme.