Det var tre små länder som först våldtagits av Sovjet, sen av Nazityskland, sen Sovjet igen, och nu till sist av kapitalismen. Och, vad värre är, den svenska kapitalismen.

Orden om Baltikum är P O Enquists – ur hans sommarprat i P1 2009 – och de ringer hela tiden i bakhuvudet under läsningen av Knut Kainz Rogneruds Det stora bankrånet. Rogneruds bok tar nämligen sitt avstamp i den ekonomiska krisens Lettland, närmare bestämt på lantbrukaren Gatis Karlovs gård. Karlovs har lånat pengar av svenska Swedbank för att rusta upp gården. Så rasar ekonomin och inför utsikten att förlora allt tar den lettiske bonden livet av sig.

På samma sätt skildrar Rognerud en rad individuella öden i de moderna svenska bankernas kölvatten. Småsparare som får rådet att placera i riskabla IT-fonder och förlorar sina pengar. En mindre bemedlad kvinna som får låna 150 000 kronor – återigen av Swedbank – för ett uppenbart Nigeriabrev, en påstådd lottovinst vars ”priscertifikat” banken, trots att avsändarföretaget redan finns på varningslistor över bedrägerimisstänkta, godkänner som enda säkerhet.

Någonstans har nämligen konceptet att låna ut pengar blivit det att sälja lån. Och den som säljer mest får högst bonus. Så förförs och förstörs ”kapitalismens nyfödda entusiaster” i Baltikum (Enquists ord igen) på svenska sparares bekostnad – medan handel, banker och politiker tycks göra gemensam sak i ledord om att ”konsumera oss ur krisen”.

Trots det fyndiga Wall Street-omslaget är Det stora bankrånet framför allt en bok om de svenska bankernas framfart i ljuset av just den senaste ekonomiska krisen – men också i ljuset av tidigare kriser och bankernas hela historia. Här ligger också en stor och lite tröstande poäng. För även om det är så att bankerna formligen kastat pengar efter folk – som många inte minst i Baltikum vittnar om – och man kan tycka att den som lånar mer än den har råd med kanske faktiskt får skylla sig själv, så ligger det något bakom vår lite naiva föreställning att banker inte riktigt är som andra företag. Att deras råd ska vara något annat än bara säljsnackets guld och gröna skogar.

Bankrörelsen har nämligen tills ganska nyligen varit något annat. Här och var finns fortfarande lokala sparbanker som lever i den gammeldags tron på att banken finns till för sina kunder och inte tvärtom. Detta är också de få banker som klarat sig bra genom bubblor och kriser. Rogneruds favorit är Sveriges minsta bank, Frenninge sparbank i lilla skånska Fränninge. De har haft två, försvinnande små kreditförluster under hela sin livstid och aldrig gått med förlust. Expandera är de inte heller intresserade av. De nöjer sig helt enkelt med den gamla principen att bankens kunder ska gå att se från byns kyrktorn.

Det är onekligen en skarp kontrast till storbankerna – och fler alternativ finns. Rognerud lyfter fram en mängd kritiska röster och listar också i slutet alternativa, medlemsägda bankrörelser och liknande. Dessutom motbevisar han alla de höjdare som – förbluffande historielöst – menar att ingen kunde förutse att det skulle gå som det gick när ekonomin kraschade 2008 och lyfter helt enkelt fram en rad personer som gott kunnat säga ”Vad var det vi sa?” när bubblan sprack.

Hela vägen måste man förundras över finansgängens påstådda aningslöshet och systemets enorma skadeverkningar. De senaste decennierna har vi sett en avreglering av finansmarknaden som inte ens marknadsliberalismens klassiska husgudar skulle drömma om. Dessutom har förstås svenska folkets pensionspengar kastats in i karusellen, vilket gör det hela än mer skrämmande. På listan över svenska miljardärer återfinns ett antal som tjänat sina förmögenheter just på att förvalta våra pensionspengar, skriver Rognerud, och ändå har de ju gjort det mycket illa. För samtidigt som de platsar på den där listan sänks ju till exempel min 91-åriga farmors skrala lilla pension ytterligare.

Vi handskas annorlunda med Någon Annans Pengar än med våra egna, heter det ju. Frågan är hur vårdslöst man får handskas med dem utan att det kan anses rent brottsligt. Få av de intervjuade finanshöjdarna, konstaterar Rognerud, ”medger sig ha något ansvar för krisen. Ett ansvar som förmodligen heller ingen kommer tvinga dem att ta.” Få av finansvärldens skurkar har ställts inför rätta. Ännu färre har fällts. Och att döma av de enstaka fall som boken tar upp beror det mer på juridisk och politisk inkompetens, eller möjligen ovilja, än på att de inte borde prövas och fällas.

Jag kan inte påstå att jag är helt överförtjust i Rogneruds sätt att skriva. Han har både sina grammatiska och sina typiskt journalistiska egenheter. Bland annat blir de ständiga beskrivningarna av omgivningar, väder, de intervjuades klädsel och liknande, som säkert fungerar utmärkt i kortare reportage, en smula tjatiga. Det är trots allt ett 50-tal intervjuer som gjorts för den här boken.

Men, vad viktigare är, det är en lättillgänglig bok med mer bredd än djup, som försöker ta ett helhetsgrepp på vår ekonomi och som ställer mängder av otroligt viktiga frågor. Vi lever i ett i hög grad specialiserat samhälle där vi omöjligt kan sätta oss in i allt vi behöver hantera. Därför måste vi kunna anförtro vissa saker åt andra människor – men hur ska vi kunna lita på att det över huvud taget finns en ekonomisk kompetens därute som inte enbart stavas girighet?