I dagens läge finns det väl inte många som ifrågasätter att vi behöver en hållbar utveckling, och att vi alla på sätt och vis sitter i samma båt. Det betyder att alla också borde dra sitt strå till stacken för att se till att vi verkligen uppnår en hållbar utveckling. En av de sektorer som varit segast att hoppa på tåget är den finansiella sektorn, som banker och andra kreditinstitut.

Det hoppas nu Marcel Jeucken råda bot på med den här boken. Den riktar sig främst till folk i branschen, men författaren hävdar att den även kan vara intressant för bl.a. aktiva inom miljörörelsen. Och eftersom jag själv varit aktiv i miljöorganisationer, med just finansieringsfrågor som lite av en specialitet, så öppnar jag Jeuckens bok med stora förväntningar.

Men något som kan göra mig riktigt besviken är när man känner att det finns ett kunskapshål som skulle behöva fyllas, men en bok som utger sig för att kunna göra just detta inte klarar av att leva upp till sin egen marknadsföring. Och Marcel Jeuckens bok är tyvärr ett typexempel på det.

Det inleder inte särskilt bra, då författaren menar att miljöproblem ungefär kan beskrivas som ”allmänningens tragedi” (tragedy of the commons), dvs att vi inte har privat äganderätt i tillräckligt hög utsträckning och därför får miljöproblem, eftersom ingen känner ansvar för den gemensamma egendomen. Men inget om att många miljöproblem beror på ”marknadsmisslyckanden” – att somliga (fr.a. stora och rika företag från de industrialiserade länderna) kan skita ned för många andra ägare – eller att man överkonsumerar sina resurser.

Det fortsätter inte bättre. Jeucken diskuterar mycket om olika finansieringsformer som teoretiskt sett kan bidra till en hållbar utveckling, som miljöfonder. Men det är mycket löst prat, och väldigt lite konkret. Problemet verkar vara att Jeucken själv inte har någon vidare uppfattning om vad som är hållbart respektive ohållbart, utan snarare talar om det som en ”process” (för att i ett kapitel mot slutet helt flumma över i taoism och new-age diskussioner). Det finns inga konkreta kriterier att leva upp till. Och det gör att i princip allt som har en miljöstämpel, eller minsta lilla ambition att framstå som miljövänligt, också platsar i boken. Man kan ju på så sätt undvika alla svåra (och kontroversiella) diskussioner, t.ex. är ränta hållbart? Är tillväxt möjligt, och hur kan den i så fall se ut? Borde vi inte rentav minska vår konsumtion, ställa om vårt produktionssystem? Och är de förändringar som eventuellt görs i en banks verksamhet då illräckliga, eller är det bara skrap på ytan, en fjärt i rymden?

Dessutom saknas det någon som helst kritisk granskning av företagens verksamhet. I fallstudien av 34 företag så baseras det till fullo på företagens egna uppgifter. Författaren roar sig t.ex. med att kvantifiera hur många av bankerna som har en miljöpolicy – utan att bry sig om ifall de verkligen lever upp till den, eller vilka kriterier som policyn verkligen ställer.

Dessutom måste man ju också fråga sig vilken roll en grön fond exempelvis spelar. Gör det någon som helst skillnad om en bank tillhandahåller ett ”grönt investeringsalternativ” (utöver frågan i vilken utsträckning de påstådda gröna fonderna verkligen är gröna) med ena handen, om man samtidigt fortsätter att erbjuda ”vanliga” (läs: ohållbara) investeringsalternativ med den andra? Det kan ju till och med vara kontraproduktivt, eftersom företagen då lurar kunderna att de är ”hållbara”, utan att egentligen vara det. Och i en mening avfärdar författaren tanken att en ”hållbar” bank inte bör investera i vissa sektorer som orealistisk, utan vidare diskussion.

Från arbetet med många företag kan man väl bara konstatera att många, även banker, hellre än gärna sätter fina, gröna etiketter på sig, utan att egentligen göra särskilt mycket. Och Jeucken verkar svälja det med hull och hår. Så jag vet inte om man ska skratta eller gråta åt det poängsystem som han utarbetar för hur man ska klassificera banker (allt ifrån defensiv till ”hållbar” bankverksamhet). Dessutom så blir man ju minst sagt skeptisk till poängsystemet då den bank där Jeucken själv är anställd (holländska Rabobank) får högsta poäng. Smart marknadsföring?