Vintern håller på att gå över i vår uppe på de arktiska breddgraderna, smältan befriar tiden och livet. Över gatorna rör sig ett jag med sina bröder och systrar: Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och […][...]

En glesbygdsby och en sjö, ”Langsjön”, som varje vår invaderas av måskolonier med fåglar i tusental. Livet för människorna har blivit plågsamt med måsskrän och fågeldynga överallt. Sommarliv med bad och fiske omöjligt, likaså att odla trädgårdsland, torka tvätt ute eller bada i strandbastun. Och byborna har försökt: de har anhållit hos kommunen och även […][...]

Huvudkaraktären A arbetar som vikarie i ett högstadium i Åbo. Hon bor kvar i en sunkig tvåa i studentbyn efter ett havererat förhållande med teaterregissören Henriikka. Varje natt ger hon sig ut på en löptur eftersom hon inte kan sova. I gamla arbetarkvarter i utkanten av staden, som renoverats och numera hyser allehanda universitetscampus och […][...]

Östnyländsk landsbygd. Avfolkningsbygd. Men lantmäteriförrättningarna har sin gång. Med män och hundar. Markägare. Men den här gången ute på mossen med lantmätaren Git Laudrup i spetsen blir det inte bara domslut utan också likfynd. I det våta hittas Pekkan. Sorgebarnet. Detta är introt. En sorts prolog – till hela romanbygget – som innehåller de viktigaste […][...]

En period i livet hade jag ett tidningsurklipp i min plånbok. Då och då kunde jag läsa orden och låta dem sjunka in i mig. Lappen försvann och jag minns inte när. ”Vänskap är som spår i sanden de måste ständigt trampas upp” Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, […][...]

Jag har aldrig varit ett stort fan av insekter. Faktum är att jag är rädd för nästan allt smått som kryper, krälar, flyger och surrar. Men kunskap gör något med en. Jag är betydligt mindre rädd efter att ha läst den här boken, och känner dessutom stor uppskattning för alla småkryp. Tyst jord är uppdelad […][...]

Elin Wägner kom med en fläkt av den stora världen till lilla Berg utanför Växjö. 1925 lät hon uppföra sitt drömhus Lilla Björka (ritat av Carl Bergsten, pennan bakom Liljevalchs konsthall och Göteborgs Stadsteater), som så småningom blev hennes fasta punkt i livet. Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. […][...]

Hon har en skuld till Elin Wägner, menar Ulrika Knutson i förordet till sin biografi över journalisten, författaren, rösträtts- och fredaktivisten. För sjutton år sedan, i den fantastiska gruppbiografin om kvinnorna kring Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, Kvinnor på gränsen till genombrott, gillade hon henne inte, och skrev det också. När hon nu ägnar […][...]

Jag har läst Fredrik Mobergs bok Den uppfinningsrika planeten. Den handlar om Biomimikry vilket är processen när biologer tillsammans med ingenjörer, arkitekter och designers försöker efterlikna naturens lösningar och egenskaper när nya innovationer utvecklas. Boken riktar in sig på hur biomimikry kan användas för att hitta hållbara lösningar på vår tids stora utmaningar. Boken innehåller […][...]

Efter att ha plöjt igenom Kerstin Ekmans kriminalroman Händelser vid vatten är det lite svårt att veta var jag ska börja, för det är så mycket jag tycker om med den här boken. Det blir svårt att välja ut några enstaka saker att lyfta fram. Egentligen är jag lite rädd för tjocka böcker för jag […][...]