Elin Wägner kom med en fläkt av den stora världen till lilla Berg utanför Växjö. 1925 lät hon uppföra sitt drömhus Lilla Björka (ritat av Carl Bergsten, pennan bakom Liljevalchs konsthall och Göteborgs Stadsteater), som så småningom blev hennes fasta punkt i livet.

Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. Hon sågs som stockholmare och fint folk, eftersom hon bland annat satt i Svenska Akademien. Men sanningen var den att hon hade rötter i bygden. Hennes morfar hade varit präst i grannbyn Tolg och hennes morbror Alfred Ekedahl var prost i Bergs församling. En ytterst konservativ herre vad det verkar, vars åsikter alltsomoftast krockade med Elins mer liberala övertygelser.

Elin i mitt liv: Om Elin Wägner och mitt unga jag är ingen regelrätt biografi. Huvudkaraktärerna är inte mindre än tre: Elin Wägner, Thage G. Peterson själv samt Bergs socken.

Thages första minne av sin stora idol och ledstjärna i livet och politiken är från september 1939. Han var sex år gammal och Elin Wägner besökte hans föräldrahem Hagtorpet för att få håret friserat. Thages far Edvin var kyrkvaktmästare, men extraknäckte som frisör. Tiderna var nattsvarta, då vid andra världskrigets utbrott. Inte minst Elin, som var grundmurad pacifist och fredsivrare, var dyster till sinnes och gav, enligt Thage, uttryck för detta i konversationen med fadern.

Boken bygger delvis på författarens egna minnen av sina möten med Elin, delvis på uppgifter han snappat upp på den så kallade ”tiggerirundan”, som Thage tog sig för efter Elins död. Då cyklade han bygden runt och besökte alla hushåll under förevändningen att han tiggde pengar till uppförandet av en scoutgård. Den egentliga anledningen var emellertid att han ville passa på att pumpa folk i bygden på deras åsikter om Elin.

Det är i mitt tycke intressant att läsa om det livliga föreningslivet i Berg på 1940- och 50-talen. Om de många föreläsningarna som anordnades, de fyra lånebiblioteken, husförhören med mera. Ibland blir det kanske lite för mycket av det goda, som när alltför många namn på Bergbor räknas upp. Då känns det mer som en hembygdsbok.

Elin engagerade sig i landsbygdens framtid. Hon varnade för storkommuner och centralisering. Men någon vidare framgång rönte hon inte på hemmaplan. Av kvinnorna möttes hon med skepsis, när hon kom med råd om sex eller delgav dem sin syn på rovdriften på naturen jämte konstgödselns långsiktiga skadliga inverkan på jorden.

Droppen blev romanen Åsa-Hanna, som en del av Bergborna uppfattade som rena rama smutskastningen av bygden. Thage jämför Elins personlighet med en annan kontroversiell persons, nämligen Olof Palme, som han lärt känna ingående. Även om Palme skiftade omdömena riktigt rejält!

Thage själv var en allvarsam, för att inte säga lillgammal, stammande pojke, som Elin gärna samtalade med. Man kunde se dem sitta och språka tillsammans på en bänk under lindarna på Bergs kyrkogård. (Elin upplevde en särskild samhörighet med träden.) Det är både fint och rörande att Thage i 70 år bevarat varje ord som kom ur Elins mun i sitt minne och i sitt hjärta.

Hon har på något märkligt sätt alltid varit närvarande i mitt huvud under hela mitt liv

Elin hade tre hjärtefrågor: freden, naturen och jämställdheten. Dessa kom också att bli Thages. I sina politiska tal, som blivit åtskilliga under årens lopp, citerar han inte sällan Elin. I boken kallar Thage henne för en tidlös sanningssägare, på många sätt långt före sin tid. Det är först i dag, som polletten trillat ned hos den breda allmänheten, när det gäller rovdriften på naturen och miljöförstörelsen. Dessvärre håller Elins profetior på att besannas.

Elin Wägner gick ur tiden 1949. När författaren säger sig vara en av de få nu levande, som har personliga minnen av henne, tänker jag att man nog får ta denna uppgift med en nypa salt. En av de få, nu levande, som skrivit om Elin Wägner måhända.

Ett parti, som jag tycker att Peterson gott kunde ha strukit är då han försöker ge prov på vad han själv betydde för Elin. Detta genom att hänvisa till vad namngivna personer hört henne yttra om den unge Thage i olika sammanhang. Det är överflödigt att försöka bevisa sanningshalten i det som författaren påstår, för att inte säga snudd på patetiskt. Läsaren litar ändå obetingat på honom!

I övrigt är det en förtjusande och mycket intressant bok, som Thage G. Peterson har skrivit. Språket flyter på bra och författaren visar att han är väl insatt i Wägnerforskningen.