Recension

: Kvinnor på gränsen till genombrott
Kvinnor på gränsen till genombrott Ulrika Knutson
2006
Albert Bonniers förlag
9/10

Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

Utgiven 2006
ISBN 9100108294
Sidor 287
Först utgiven 2004

Om författaren

Fotograf: Jörgen Hagelqvist/UNT

Ulrika Knutson är journalist och kulturskribent, född 1957. Hon medverkar i Expressen, Veckans affärer och i bland annat Godmorgon, världen! på radio. Dessutom har hon skrivit boken ”Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor” (2004).

Sök efter boken

Elin Wägner, Ada Nilsson, Klara Johanson, Honorine Hermelin … För mig var det alldeles nyss vagt, om ens det, bekanta och inte så lite dammiga namn. I Ulrika Knutsons förträffliga sällskap kommer ointresset emellertid snabbt på skam. Det är bara att fråga sig varför jag inte känt till alla dessa fantastiska kvinnor för länge sedan?

Författaren Elin Wägner är förmodligen den mest namnkunniga i gruppen. Honorine Hermelin var rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, läkaren och sexualupplysaren Ada Nilsson ansvarig utgivare för gruppens tidning Tidevarvet. Elisabeth Tamm grundade och försörjde skolan på sitt gods och var tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren de första kvinnorna att ta plats i riksdagen. Andra nyckelpersoner i Fogelstadgruppen, Tidevarvet och Kvinnor på gränsen till genombrott är kritikerna Klara Johanson och Hagar Olsson, teologen Emilia Fogelklou och den sovjetiska ambassadören – tillika världens första kvinnliga minister och den enda ur revolutionens ursprungliga sovjet som förutom Lenin och Stalin fick dö en naturlig död – Alexandra Kollontaj.

Allesammans är de ytterligt levandegjorda genom mängder att fantastiska citat och genom författaren Ulrika Knutsons lite drastiska men alltid varma, intelligenta och underfundiga formuleringar. Jag kommer faktiskt på mig själv med att sitta och småskrocka mest hela tiden.

Knutson är personlig utan att ta onödigt mycket plats. Som synlig avsändare gör hon dygd av nödvändigheten i att ingen beskrivning kan vara fullkomligt objektiv. Kapitlet om Elin Wägner inleder hon exempelvis med att erkänna att hon aldrig gillat henne. Och subjektiviteten blir en styrka istället för svaghet: vem kan förhålla sig neutral till dessa livfulla människor?

Fogelstadkvinnorna satte större värde på dialogen, på frågorna, än på några eviga, svart-vita sanningar. Därför rymdes en betydande och kreativ mångfald under skolans vingar. Till födseln var de flesta Fogelstadkvinnorna borgerliga, och inte minst herrgårdsmiljön kring Elisabeth Tamm spelade en avgörande roll för skolans existens. Politiskt sett var de framför allt liberaler, om än vilda och gränsöverskridande sådana med en inte så liten skepsis mot partipolitik och kohandel. Och tilläggas bör väl att de var liberaler vid en tid när liberalism fortfarande handlade mer om människor än marknader och vätte så åt vänster att man riktigt kan se Lars Leijonborg stå på näsan för sig. Inte minst vänskapen med Kollontaj och Fogelstadkursaren Moa Martinsons entusiastiska reportage från den nya Sovjetstaten bidrog med vänsterinfluenser.

Långt ifrån allt i boken rör sig emellertid på det ideologiska planet. Knutson bidrar också med en hel del kunskap om dessa ovanliga tjugotalskvinnors vardagsliv, karriärvägar och personliga förhållanden. Hon drar sig inte för att ställa de intima frågor man kanske inte riktigt bör, men gärna vill, ställa.

Många av dessa kvinnor levde ytterst homosocialt, i långvariga, livsviktiga och passionerade relationer med varandra. Ibland också homosexuella – det är förstås ett en smula ahistoriskt begrepp – ibland i homo- eller heterosexuella men kyska relationer. Det är förstås omöjligt att i efterhand exakt definiera, men fantasieggande att se hur kvinnorna, precis som i sina ideologiska liv, aldrig upphörde att leta egna lösningar. Deras uppfinningsrikedom och öppenhet känns fortfarande uppiggande fräsch, också i en tid övertygad om sin roll som historiens sexuella höjdpunkt.

Att inte umgås med Fogelstadkvinnorna, skriver Ulrika Knutson i sitt slutord, är att göra livet lite tråkigare än det behöver vara. ”De hjälper mig att hålla horisonten vid, hoppet levande och humöret uppe.” Som läsare kan man bara hålla med.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2007-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2016-02-18 09:44

Kategori: Recension | Recension: #2351

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?