Recension

: Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi
Moa Martinson - Ordet och kärleken, en biografi Kerstin Engman
2004
Hjalmarson & Högberg
8/10

När Moa träffade Harry

Utgiven 2004
ISBN 9189660536
Sidor 292
Först utgiven 1990

Om författaren

Kerstin Engman, född 1950, är författare, redaktör och folkhögskolelärare. Hon har bland annat skrivit en biografi över Moa Martinson, ”Ordet och kärleken”, och tillsammans med Ebba Witt Brattström samlat Martinson-texter i antologin ”Moa Martinson i egen sak”. Till Engmans övriga bokproduktion hör ”Kvinnor i bildningens tjänst”, ”I Fritiof Nilsson Piratens fotspår” och en rad böcker i serien ”Sjung & minns”.

Sök efter boken

Det är lätt att se drivkraften bakom att skriva en författarbiografi. Kanske tycker man att en författare inte fått den uppmärksamhet hon eller han förtjänar. Kanske att uppmärksamheten varit av fel slag. Kerstin Engman intresserar sig för Moa Martinsons hela liv och karriär, inte minst för den sällsamma och imponerande förvandlingen från den fattiga oäktingen Helga Swartz till den välrenommerade och folkkära författaren Moa Martinson. Men det är tveklöst i föreställningarna kring äktenskapet med Harry Martinson som Engman finner sitt verkliga driv.

”Moa och Harrys förhållande är svensk litteraturs mest spännande författaräktenskap och det har förlorat mycket på att endast beskrivas i svart och vitt”, skriver Engman. Jag måste titta efter i min inte alltför gamla litteraturhandbok – kan det verkligen vara så illa som Engman påstår? Och jodå. Det är inte bara det att Moa ges en bråkdel av Harrys utrymme (proportioner kan man ju alltid diskutera), men medan hans författarskap framställs helt självständigt ska hon uppenbarligen vara tacksam över hans välgörande och inflytelserika skugga.

Kerstin Engman tecknar en annan bild av en strävsam och medveten kvinna som kanske faktiskt valde att, trots en på många sätt miserabel uppväxt, bli kvar och gifta sig solidariskt med sin klass och sitt ursprung. Som på egen hand utforskade litteratur och politik och skapade sig ett namn både som skribent och som lokalpolitiker.

När Moa – namnet etablerade hon som skribent i den radikalliberala tidskiften Tidevarvet – mötte den fjorton år yngre Harry Martinson var han ännu mer luffare än författare. Hon hade förlorat två av sina söner i en drunkningsolycka, de övriga var mer eller mindre utflugna och maken, en alkoholiserad stenarbetare, hade gubevars sprängt sig själv i luften. Plats alltså för Harry att söka skrivarro på Moas torp.

Engman undersöker noga Moas betydelse för Harrys liv och verk, i uppenbar opposition till bland andra de litterära vännerna med Artur Lundkvist och Erik Asklund i spetsen. De ogillar Moas omsorger och hennes sociala patos, hon är till en början tjusad men finner ingen plats för kvinnor annat än som objekt i deras ganska pubertala föreställningsvärld.

”Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd” lyder Harrys kända rad om äktenskapet. Utan tvekan var de båda krävande människor med en inte så liten melodramatisk ådra. Men medan familjeband och vardagsrealiteter tycks hålla henne mer på jorden är han rastlös och konflikträdd. Han rymmer iväg med en annan men skriver bedyrande kärleksbrev hem. Hon blir desperat nog att efterlysa honom i radio och ber förlaget sluta förskottera honom, till vännernas irritation och löje. Även efter skilsmässan reagerar paret med barnslig intensitet i förhållanden till varandra – till och med i kriget: hon hyllar Sovjet och han ger sig av till Finland.

Det är över huvud taget intressant och givande att följa hur Moa Martinson skapar sig en identitet i tidens politiska och litterära rörelser. Hon förhåller sig till kvinnorörelse och klasskamp, rör sig mellan de vänsterpolitiska tidningarna, liberalfeministiska Fogelstadgruppen och Tidevarvet och de litterära modernisterna med sina olika strategier och idéer.

Passionerad, tjurskallig och kargt humoristisk är hon till exempel i sin fullkomliga avsky för konkurrenten Ivar Lo Johansson. Ivar Lo, tyckte hon, är en bluff som stjäl hennes idéer. Och som till råga på allt petar in henne i ett fack, statarskolan, med sig själv som ledare. ”Du förstår så avundsjuk kräket är”, skriver hon till Jan Fridegård i ett brev, ”vi är farliga vi för herrn, för vi behöver inte snoka runt i arkiv eller springa hos statarna och göra reportage för att få ihop en bok”. Och i ett annat brev: ”Ivar Lo är en humbug som skött sina kort bra. När jag skrev Rågvakt som handlar om ‘oxtiden’ i landet, så reste Lo till Småland och fotograferade sig mellan ett par oxar. Det fanns inga oxar på närmare håll.”

Ordet och kärleken ger en mycket livfull bild av Moa Martinson och hennes tid, inte minst av de skiftande litterära klimaten. Det är bara att tacka och ta emot där man sitter med sina ensidiga och lite trista litteraturhandböcker. Litteraturen är mer levande än så.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2007-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 20:55

Kategori: Recension | Recension: #2351

2 kommentarer

HejElla!
Tack för din inkännande recension av Ordet och kärleken, och framför allt för din förståelse för Moa. Roligt också med utdraget, Arturs brev är ju en verklig pärla för en feminist. Och tack för länken till Moas vänners hemsida, vi behöver all uppmärksamhet. Vänliga hälsningar Kerstin Engman

Kerstin Engman Oregistrerad 2007-02-23 11:16
 

Det varkar vara en mycket intressant bok att läsa.Jag har inte lästden.

Maria Oregistrerad 2008-02-11 17:27
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?