Hon har en skuld till Elin Wägner, menar Ulrika Knutson i förordet till sin biografi över journalisten, författaren, rösträtts- och fredaktivisten. För sjutton år sedan, i den fantastiska gruppbiografin om kvinnorna kring Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, Kvinnor på gränsen till genombrott, gillade hon henne inte, och skrev det också. När hon nu ägnar […][...]

Jag har aldrig haft något särskilt levande förhållande till siffror, så där som en del andra verkar ha. Siffror talar sällan till mig. Undantaget är möjligen årtal och nyckeln förstås att årtal i själva verket inte alls är siffror. De är berättelser. Ta Ada Nilssons livstid: 1872 – 1964. 1960-talets stora steg mot kvinnlig och […][...]

I början av 1917 sitter Aleksandra Kollontaj på ett tåg genom Sverige. Hon är övervakad av civil polis, får inte prata med de människor som samlats på stationerna för att hälsa henne, och inte resa genom Stockholm. Där har hon tidigare fängslats och utvisats ur Sverige på livstid. Breven från Lenin har hon gömt i […][...]

Vad vill vi egentligen med reseskildringar? Se världen? Oss själva? Våra fördomar och idéer gestaltade som verklighet? Litteraturvetaren Arne Melberg har traskat runt i det mesta. ”Personligt” är nog den mest exakta etikett jag kan komma på om urvalet skildringar och författare i Resa och skriva. En guide till den moderna reselitteraturen. Berättelserna han tar […][...]

Elin Wägner, Ada Nilsson, Klara Johanson, Honorine Hermelin … För mig var det alldeles nyss vagt, om ens det, bekanta och inte så lite dammiga namn. I Ulrika Knutsons förträffliga sällskap kommer ointresset emellertid snabbt på skam. Det är bara att fråga sig varför jag inte känt till alla dessa fantastiska kvinnor för länge sedan? […][...]

Det är lätt att se drivkraften bakom att skriva en författarbiografi. Kanske tycker man att en författare inte fått den uppmärksamhet hon eller han förtjänar. Kanske att uppmärksamheten varit av fel slag. Kerstin Engman intresserar sig för Moa Martinsons hela liv och karriär, inte minst för den sällsamma och imponerande förvandlingen från den fattiga oäktingen […][...]