Jag har aldrig haft något särskilt levande förhållande till siffror, så där som en del andra verkar ha. Siffror talar sällan till mig. Undantaget är möjligen årtal och nyckeln förstås att årtal i själva verket inte alls är siffror. De är berättelser.

Ta Ada Nilssons livstid: 1872 – 1964. 1960-talets stora steg mot kvinnlig och sexuell frigörelse, med större perspektiv på barn, samhälle och inte minst miljö. Och så 1872. Två år innan gifta kvinnor får rätt att råda över sin egen arbetsinkomst och sex år innan ogifta kvinnor förklaras myndiga vid 21 års ålder. Lika länge innan den första motionen om kvinnlig rösträtt och 37 år innan den trettionde motionen av det slaget faktiskt röstas igenom 1919.

Så kan man kanske sammanfatta ett liv, åtminstone ett liv som är ett aktivistiskt och ”våldsamt intressant läkarfruntimmers”. Ada Nilsson var en av Sveriges första kvinnliga läkare – närmare bestämt den tolfte – och aktiv i en mängd politiska sammanhang. Mest känt är kanske det kring Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad och tidskriften Tidevarvet, men också Föreningen Svenska Hem, som ju skildrats nyligen i teveserien Fröken Frimans krig, och ett helt pärlband andra var Ada Nilsson engagerad i och inte sällan initiativtagare till. Själv beskrev hon det i minnesboken Barrikaden valde oss som en kamp på fem fronter: kvinnofrågan, fredsfrågan, befolkningsfrågan, jordfrågan och frågan om den liberala linjen.

Kristina Lundgrens biografi, som lånar titel från ovan nämnda skrift, är en mycket fin, rejäl och väl underbyggd bok om detta långa liv och detta aldrig sinande engagemang. Det är formaliserat i alla dessa föreningar, men också djupt personligt, fästat i livsnödvändiga och inte sällan stormiga relationer kvinnor emellan. Ibland vänskap, ibland kärlek, ibland kanske snarare allianser. Här finns naturligtvis Fogelstadgruppen, men också den sovjetiska ambassadören och feministen Aleksandra Kollontaj, Ada Nilssons patient och nära vän.

Mellan alla dessa rasande intressanta kvinnor utväxlades brev, och det är ofta brevcitaten som gör skildringen verkligt levande. Annars håller Lundgren en viss respektfull distans, vilket kanske är som sig bör, men det är lätt att nästan drunkna i alla föreningar och fakta. Det är nog också relationerna som gör politiken begriplig ibland, som hur dessa frisinnade borgerliga kvinnor i vissa frågor kunde närma sig Sovjetunionen. Det var ju inte Stalins Sovjetunionen Ada Nilsson kunde sympatisera med – särskilt inte som hon ständigt stod i beredskap att ta hand om Aleksandra Kollontajs efterlämnade papper ifall hon skulle kallas tillbaka till Moskva och fängslas eller avrättas – utan just Kollontajs.

Därför är det på sätt och vis märkligt att Lundgren valt att i sin titel ersätta ett ”oss” med ett ”jag”, för Ada Nilsson var inte ensam och hon går egentligen inte att tänka sig ensam. Ingen människa skulle orka engagera sig mot så mycket motstånd om hon vore ensam.

Enastående var hon, men inte ensam.