I början av 1917 sitter Aleksandra Kollontaj på ett tåg genom Sverige. Hon är övervakad av civil polis, får inte prata med de människor som samlats på stationerna för att hälsa henne, och inte resa genom Stockholm. Där har hon tidigare fängslats och utvisats ur Sverige på livstid. Breven från Lenin har hon gömt i korsetten. 15 år senare ska hon återkomma som Sovjetunionens ambassadör.

Aleksandra Kollontaj måste nästan räknas till 1900-talets mest fascinerande personligheter. Världens första kvinnliga minister, världens första kvinnliga ambassadör, den enda i Sovjetrevolutionens innersta krets som, förutom Lenin och Stalin själva, hann dö av ålderdom.

Jag har levt många liv är en mycket träffande titel på hennes livsberättelse. Den är liksom full av privata revolutioner, av brott med det tidigare. Hon växte upp som adlig generalsdotter, gifte sig mot föräldrarnas vilja och lämnade sedan man och barn för det politiska livet. I exil reste hon Europa och USA runt och agiterade för socialismen, arbetarnas och inte minst kvinnornas rättigheter.

Efter revolutionen blev hon folkkommissarie för sociala frågor och arbetade inte minst med att stärka kvinnors och barns rättigheter, men hamnade efter meningsskiljaktigheter med regimen istället som diplomat i Oslo, Mexiko och Stockholm. Där ska hon bland annat ha spelat stor roll som fredsmäklare mellan Sovjetunionen och Finland, och umgicks flitigt med svenska kvinnosakskvinnor och fredaktivister, inte minst i Fogelstadgruppen.

Att Kollontaj är så rasande spännande är dock inte riktigt detsamma som att hennes självbiografi är det. Alla biografier är förstås på ett eller annat sätt tillrättalagda. Hos Kollontaj är det ovanligt påtagligt. Inte minst hennes barndomsskildring, med en mycket tydlig röd tråd av hur barnet upprörs över orättvisor, iakttar, möter och gör erfarenheter som ska prägla hennes vidare liv.

Liksom livet självt består Jag har levt många liv av brottsstycken. Bitvis är det dagboksutdrag, bitvis mer uppenbart sammanfattat i efterhand. Fokus ligger på tiden före revolutionen – merparten av tiden efteråt sammanfattas oerhört kort och intetsägande. Därför är kanske också det starkaste intrycket själva tystnaderna, allt det där som utelämnats. Vad tänkte Kollontaj om Stalins regim som så uppenbart förvandlade det mesta hon och revolutionen stått för till oigenkännlighet? Det får vi inte veta.

Stalin är närvarande närmast som ett stort svart hål. Hans namn nämns någon enstaka gång, trots att han måste ha präglat Kollontajs hela senare liv (bland andra hennes andre make föll offer för Stalins utrensningar). Lenin däremot är, ofta brevledes, ständigt närvarande, ständigt höjd till skyarna. Det är nästan fascinerande hur den annars skarpa, kritiskt tänkande Kollontaj tycks fullständigt smälta inför den store ledarens geni – och som utomstående ganska svårt att se vad detta geni skulle bestå i.

Det är ändå i de bitar av självbiografin som befinner sig mitt i Europas politiska historia, inte minst i de förhoppningar om arbetarnas internationella solidaritet som brutalt krossas i första världskrigets utbrott, som Kollontajs skildring får kött och ben. Det är en punkt där socialdemokrati och kommunism ännu inte gått definitivt skilda vägar – där resten av historien ännu inte hänt och allt hade kunnat vara möjligt.