Titeln Den osynlige ärkebiskopen är vald med tanke på att det finns så få bevarade källor som berättar om Sveriges siste katolske ärkebiskop, Olaus Magnus. Det finns inte något bevarat porträtt av honom, bilden på bokens framsida är troligtvis en avbildning av Olaus Magnus, men det kan vara någon helt annan. Elena Balzamo väljer att försöka komma honom in på livet genom att noggrant studera hans efterlämnade verk: Carta Marina från 1539 och Historia om de nordiska folken från 1555.

Carta Marina finns numera att beskåda i Carolina Redivivas utställningssal i Uppsala och beskrivs på deras hemsida som en dyrgrip och ”den tidigaste någorlunda korrekta kartan över Nordens länder”. Historia om de nordiska folken skrevs i exil av Olaus Magnus. Han ägnade sig sannolikt åt historisk forskning till följd av reformationen och sin landsflykt från Sverige.

Elena Balzamo har i Den osynlige ärkebiskopen samlat sina essäer om Olaus Magnus och hans verk ur olika synvinklar. Bilderna är många och intressanta. Olaus Magnus levde i en tid där det inte fanns någon klar skiljelinje mellan sägen och verklighet och därför finns det diverse mytiska väsen i hans historieberättande och kartritande. Eftersom han satt i Italien och skrev blev det dessutom en del historiska skevheter.

I essän ”Lappland reviderat: landet och dess invånare i Olaus Magnus verk” visar Elena Balzamo hur Olaus Magnus försöker mildra de vanliga hårda orden om Norrland och samerna. Han har själv gjort resor till området och beskriver det som ett rikt och vackert land med gästvänliga människor. Där andra författare och upptäcktsresande har sett människomonster ser Olaus Magnus frihetsälskande, starka människor som är landskapets största rikedom. Elena Balzamo betonar:

Det är lätt att dagens läsare glömmer hur malplacerade sådana hyllningsord måste ha tett sig i en katolsk prelats skrifter. Vilket utrymme ges då åt hednisk vidskepelse och norrlänningarnas beryktade magi? Var inte dessa folk avgudadyrkare, farliga vildar och skrämmande trollkarlar som kunde besvärja sina motståndare, släppa loss elementen och befalla vindarna?

I den sista essän: ”Om den ‘lyckliga slumpen’: Carta Marinas öden och äventyr” finns den spännande berättelsen om hur kartan som varit spårlöst försvunnen i århundranden hittades och till slut hamnade på Uppsala universitetsbibliotek.