Recension

: Missdådare
Missdådare Annika Sandén
2014
Atlantis
7/10

På kant med rättvisan omkring 1600

Utgiven 2014
ISBN 9789173536653
Sidor 276

Om författaren

Annika Sandén (född 1969) är docent i historia vid Stockholms universitet. Hon disputerade 2005 på avhandlingen Stadsgemenskapens resurser och villkor. Samhällssyn och välfärdsstrategier i Linköping 1600-1620. Tillsammans med Erik Petersson har hon skrivit boken Mot undergången. Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid (2012) och tillsammans med Sofia Holmlund har hon varit redaktör för antologin Usla, elända och arma. Samhällets utsatta under 700 år (2013). 2014 kom Missdådare. Brott och människoöden i Sverige omkring 1600.

Sök efter boken

För den som gillar amerikanska brottsplatsutrednings- och advokatserier lämnar rättsmaterial från 1600-talet onekligen en hel del att önska. Det är frustrerande, men också naturligtvis intressant. Varför verkar rättegångarna så ofta ha runnit ut i sanden? Ser det bara ut så, för att material inte bevarats, eller lät man verkligen ganska ofta saken bero?

Ta tyske Hans skräddare, till exempel. Den gamle mannen hittades kring midsommar 1604 hängd i sitt hem i Vadstena. Självmord uppfattades som ett mycket allvarligt brott, förmodligen framkallat av djävulen, och straffades med en okristlig begravning. Bödeln rodde ut liket i ett kärr och körde en påle genom kroppen för att hindra den döde från att gå igen. När han klädde av Hans skräddare – att lägga beslag på likets kläder var bödelns rätt – upptäcktes dock ett djupt sticksår i kroppen. Hans skräddare tycks i själva verket ha blivit mördad.

Misstankarna föll på Hans dotter och hennes man, paret Kornman. Dottern tålde inte fadern, och en rad omständigheter var klart suspekta. Några riktiga bevis fann man ändå inte, och efter tre års osäkerhet tilläts makarna Kornman svära sig fria genom en tolv man stark edgärd. Tolv män intygade alltså att paret var pålitliga (inte oskyldiga, vittnen var de ju inte) och därmed nöjde sig rätten.

Nu borde väl åtminstone den stackars skräddaren ha fått vila i vigd jord, efter att kroppen släpats än hit, än dit, under den utdragna rättsprocessen? Även om ingen fällts för mordet var han ju ingen självspilling? Men nej, så blev det inte. Året efter edgärden drunknade en man som suttit fånge i slottstornet i vallgraven – oklart om det var självmord eller ett misslyckat flyktförsök – och grävdes ner på galgbacken och då passade man på att slänga med även Hans skräddares besvärliga lik.

Det här är ett av många spännande rättsfall från Vadstena- och Linköpingstrakten omkring sekelskiftet 1600 som beskrivs och sätts in i sammanhang i historikern Annika Sandéns bok Missdådare. Hennes förklaring till varför Hans skräddare kropp till slut hamnade bland de avrättade på galgbacken är att den förmodligen ansågs liksom förorenad av bödelns hantering och de många turerna.

Det här var också en tid som var mycket upptagen av brotten i samhället – framför allt i betydelsen brotten mot Gud. Livet var hårt, med stridigheter, missväxt och svält och det verkade uppenbart att Gud var missnöjd med människornas osedliga leverne. 1596 reste ärkebiskop Angermannus runt och höll räfst, dömde och utdelade straff, inte minst för horsbrott, det vill säga utom- och föräktenskapligt sex.

Liksom edgärden ovan – att ett slags karaktärsvittnen kunde avgöra en rättegång – skiljer sig naturligtvis 1500- och 1600-talens syn på sexualitet från vår egen. Båda företeelserna sätter heder och ära i centrum – liksom straffen. En kvinna som stal, låg runt och bråkade kunde, som Karin i Strå, förvisas från bygden. Det kunde man ju ur modernt perspektiv tycka vore en välsignelse, men utan sin hemort, helt utan kontakter, var man fullkomligt skyddslös. Ofta smög sig den förvisade, liksom Karin, tillbaka igen.

Att sådana skyddslösa människor, med lite annat hopp än att tro på fagra löften från män som sedan svek, över huvud taget, om än i begränsad form, kommer till tals i rättsmaterialet är förstås en oerhörd fördel. Det här är inte människor som skrev brev som bevarats, togs med i krönikor eller andra historiska källor. Här får vi ändå små glimtar ur deras liv.

Den andra gruppen i rättsmaterialet är förstås de som begår brott men har kontakter. De som har uppsatta välgörare, föräldrar eller andra respekterade människor som kan gå i god för dem. De som klarar sig undan, gång på gång. Dessutom finns ett udda fall i Sandéns bok, ett som jag inte riktigt kan passa in i någon av grupperna: det är ett föräldrapar som för sin dotters talan och vill rädda henne ur ett äktenskap med Bengt i Kuvfehult, en pervers typ som ”körde henne till att vara på mans arbete, och var själv i huset görandes kvinnosysslor, bakande och mjölkande”.

Sådana fall hade varit spännande att höra mer om.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 10:58

Kategori: Recension | Recension: #6364

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?