Tänk om .. Tänk om Hitler dött i mässlingen som ung. Tänk om Franz Ferdinand haft en skottsäker väst. Tänk om Jesus hade funnits på riktigt blivit snickare på heltid i stället. Hur hade historien förändrats? Hade den alls förändrats?

Tänk om … är också titeln på en bok som kom ut för 15 år sedan, med just sådana tankeexperiment. Om händelse X i världshistorien hade utfallit på ett helt annat sätt, vad hade konsekvenserna blivit? Detta kallas ibland alternativhistoria när det är romanförfattare som gör det, men här är det ju historiker som jobbar, då kallar man det kontrafaktisk historia. Vad hade hänt om … är en uppföljare till den, med (ungefär) åtta nya tankeexperiment av svenska populärhistoriker. Tänk om polisen öppnat eld mot arbetarna utanför riksdagen 1917? Tänk om Jeltsin hade halkat när han klev upp på stridsvagnen i Moskva 1991? Tänk om Preussen på 1860-talet hade valt demokratiska reformer i stället för Bismarcks krig?

Det intressanta med sådana här böcker är inte minst att de drar lite mer uppmärksamhet till vad ”historia” egentligen är; det är så mycket mer än bara att skriva ner vad som hände. Som Dick Harrison konstaterar i sin essä om 30-åriga kriget är det svårt för en enda händelse att ändra historiens gång fullständigt; det är en enorm mängd olika faktorer som spelar in, och även om ingen hade skjutit en hertig i Sarajevo hade första världskriget antagligen brutit ut förr eller senare ändå. Visst finns undantag, sådana där ögonblick där allt står och väger på en persons handling – om Kubakrisen blivit skarp och atomkriget brutit ut hade det knappast funnits någon väg tillbaka – men det understryker bara att varje kontrafaktisk historik lika mycket blir en förklaring till varför det blev som det blev, snarare än tvärtom.

Jag vill minnas att jag verkligen gillade Tänk om … när den kom, så jag blir lite besviken på uppföljaren. Det är egentligen inte så mycket de enskilda skribenternas fel (även om jag inte avundas Kim Salomon som får det kanske svåraste ämnet, att skriva historik över en värld som nästan utplånades av atombomber på en dag), men helt enkelt att boken går över samma ämnen lite för mycket. I en bok på bara 200 sidor med åtta essäer, behöver vi verkligen tre olika essäer om alternativa vägar för Sovjetunionen (varav två dessutom är snarlika) och två alternativa vägar för kärnvapenkapprustningen? Jag är inte på något sätt en försvarare av Sovjetunionen (läs förresten gärna vår special om sovjetisk och postsovjetisk litteratur här), men även om slutklämmen att det skulle slutat med Putin vid makten är kul, finns det verkligen inga fler ämnen att tackla?

Men hörni, skaffa ändå boken och läs den första essän, Per T Ohlssons hyllning till kommissarie Anders Gustaf Kempe. Kempe var polisen som i vår värld handgripligen brottade ner sin chef när denne (som den handlingskraftige, icke-naive, realistiske karlakarl han var) precis skulle ge order att med våld slå ner arbetarpöbeln som demonstrerade på Helgeandsholmen i hungeråret 1917. Vad hade hänt om han fått flunsan och stannat hemma? Den är värd att läsas, inte bara för att den utspelar sig här hemma i Sverige och för att Ohlssons utläggning om hur ett stockkonservativt Sverige hade klarat sig igenom 1900-talet, utan för att den utgår från en av de där bortglömda gångerna i historien då saker faktiskt gick rätt och pekar på hur mycket värre det hade kunnat bli, snarare än att önskedrömma bort diktatorer i efterhand. Det blev varken blodbad eller revolution den gången. Historien är inget att ta för givet, och den händer ändå varje dag.

Vad händer om …