I år, 2014, är det valår. Just nu är valrörelsen inne på spurten och det är rena rama festivalen för den politiskt intresserade. Varje dag kommer nya utspel, nya opinionssiffror och nya utfrågningar. All ledig tid går åt till att läsa texter och titta på debatter. Vi sitter framför tv:n och skriker ”snyggt” när vårt lag lyckas få in en retorisk bicykleta rakt i motståndarmålet, på samma sätt som vi skriker ”men den där statistiken är ju helt ovidkommande, det vet ju alla” när motståndarna attackerar oss med ett sifferregn. Det är lätt att ryckas med, och det går snabbt i vändningarna. Då kan det vara behövligt att ta en paus i allt det snabba och intensiva och istället ägna en stund åt att kontemplera den långsiktiga politiska utvecklingen i landet. Läsning av Per T Ohlssons Svensk politik är då den rätta medicinen.

Ohlsson tar avstamp i 1809 års regeringsform där det kungliga enväldet, efter en statskupp, ersattes av en ordning som delade makten mellan kungen, regering och riksdag, och gav domstolar och myndigheter en självständig ställning. Det är alltså tvåhundra år av Sveriges politiska historia och väg mot fullständig demokrati som avhandlas på cirka sexhundra sidor. Man kan tycka att utrymmet verkar knappt för att förmedla förståelse för alla skeenden som lett oss fram till där vi är idag, men även om Ohlsson målar med breda penseldrag finns här plats för berättelser i berättelsen som levandegör de viktiga avgörandena.

Vi går via representationsreformen 1866, då den medeltida ståndsriksdagen avskaffades och ersattes av en tvåkammarriksdag, till rösträttskampen, socialdemokratins intåg och efterkrigstidens sociala reformer. Vi följer de politiska partiernas ursprung och utveckling och de motsättningar och samförstånd som präglat den svenska politiken under 1900-talet. Och allt det här är jättespännande. Även fast man vet hur det går.

Något som Ohlsson tar fasta på, och som genomsyrar hela boken, är den sans och balans som har varit utmärkande för Sveriges politiska utveckling. Vi var ju ändå ganska nära revolution ett tag, och skotten i Ådalen hade kunnat få enormt mycket mer genomgripande konsekvenser. Även avvärjningen av en planekonomisk katastrof vid maktskiftet 1976 är symptomatiskt för hur svensk politik fungerat. Svenska folket ville inte ha en socialisering av näringslivet, och var dessutom trötta på socialdemokratins maktfullkomlighet och sammansmältningen mellan parti och stat. Politik är lika mycket det som inte sker som det som sker. Samförstånd, långsamhet och kompromisser. Det är den tråkigheten som har gjort Sverige till en stabil demokrati där staten och kapitalet faktiskt sitter i samma båt, men tvärtemot i sången så är de med och ror.

För mig är det mest intressant att läsa om det jag själv kommer ihåg från min uppväxt. Kärnkraften, löntagarfonderna, u-båtskränkningarna och det kalla kriget. Sett i retrospektiv så får frågorna en annan karaktär. Det går att se dem i ett större sammanhang och utifrån det göra helt andra analyser.

Ohlsson slutar sin historieskrivning på 1990-talet, då han gör bedömningen att det som skett de senaste decennierna är en del av en pågående process, och att det därmed är alldeles för tidigt att dra några slutsatser om läget. Spelplanen har också förändrats radikalt sedan folkhemstiden, och det är inte längre möjligt att separera svensk politik från globala skeenden. Det är en ny tid som kräver nya lösningar. Förhoppningen hos mig är dock att Sverige fortsätter i den historiska andan av samförstånd och eftertanke som präglat oss.

Ohlssons bok är riktigt bra. Hans erfarenhet som politisk journalist är nog en stor bidragande orsak till att texten blir lättillgänglig och spännande, även när det handlar om ganska torra saker. Jag skulle vilja påstå att även en läsare som bara är måttligt intresserad av politik kan läsa boken med stor behållning. För oss andra politiknördar är det obligatorisk läsning.