Recension

: Vasakärven och järnröret
Vasakärven och järnröret: Om den långa bruna skuggan från Lund Per Svensson
2014
6/10

Schweden, Schweden

Utgiven 2014
ISBN 9789187347641
Sidor 146

Om författaren

Per Svensson (född 1956) är journalist och ”Senior Columnist” på Sydsvenskan. Han har tidigare varit bland annat kulturchef på Expressen och chefredaktör på Kvällsposten och skrivit böcker som Hem till kriget – ett reportage från Kroatien och Bosnien-Hercegovina (1992), Frostviken – ett reportage om Per Olof Sundman, nazismen och tigandet (1998) och Han som aldrig fick bli kung (2006).

Sök efter boken

Efter ett visst antal år på nätet lär man sig Godwins lag: ”Den som först jämför sin meningsmotståndare med Hitler har förlorat diskussionen.” En bra regel, men som alla regler har den sina brister. Vad händer när man tycker sig märka att ens meningsmotståndare faktiskt åberopar sig på idéer som i någon mån går tillbaka till Hitler, eller åtminstone dennes beundrare? Är då dennes åsikter per definition alltid bortom kritik – är det där man kommer in på detta eviga ”Det här får man ju inte säga i det här jävla landet, men…”?

Den centrala tesen i Per Svenssons Vasakärven och järnröret är just detta: att när Sverigedemokraterna säger sig stå upp för svenska traditioner är det just detta de gör – specifikt då de traditioner som växte fram ur nationalistiska strömningar runt första världskriget och kulminerade i vår egen lilla naziströrelse under 30-talet, och som precis som Åkesson och kompani hade sin bas i Lund.

Det är inte ett parti som skapats som en reaktion mot de senaste decenniernas migration. Det är ett parti som förvaltar ett mer än sekelgammalt arv av misstro mot den allt förändrande modernitet som i dag kommer till uttryck i globaliseringen, och som i går manifesterade sig genom urbaniseringen. Det är ett parti sprunget ur samma fantasier och samma fruktan som gav näring åt det tidiga 1900-talets radikalkonservativa, fascistiska och nazistiska rörelser.

Och för den som eventuellt tror att han nöjer sig med att bara ropa ”De är precis som Hitler!” så nej, han underbygger sitt argument också. Han spårar personliga band från då till nu; likheter i den grundläggande bilden av ett idealiserat, homogent, harmoniskt Sverige som nu är under akut hot från både inre och yttre krafter som vill riva ner allt vi håller kärt; liknande argument nu som då, samma självpåtagna roll som ”vanligt folks” röst, samma förakt mot de ”radikalas” teorier och diskussioner i stället för handling och förändring, samma salongsfähiga, kultiverade Vänner Av Ordning… Ja, se textutdraget nedan.

Till stora delar blir det ändå en historielektion, en historia som (ett tag än) ligger inom levande minne men som är lite obekväm att komma ihåg (se bara de senaste dagarnas Guilllou-diskussion). Svensson går igenom de nazistiska och pronazistiska rörelserna under 30- och 40-talet, debattklimatet, idéerna och personerna, för att sedan följa vart dessa tog vägen fram till 90-talet då Sverigedemokraterna klev fram ur BSS och Nordiska Rikspartiet och så småningom fick en partiledare som minsann bara gick med på grund av sin EU-skepticism, sådetså. Till exempel lägger han ett långt stycke av boken på att behandla debatten i Lund våren 1939, där frågan om huruvida tio (10) judiska tyska läkare skulle få uppehållstillstånd i Sverige besvarades med högljudda diskussioner och studentprotester (jo, det var förstås de lärda studenterna som låg bakom protesterna). Det hette att ”judeimporten” skulle vara skadlig både för svensk arbetsmarknad (”De kommer hit och tar våra jobb!”) och för den svenska kulturen som inte kunde hantera sådana ”orientaliska” inslag – inte så att de var antisemiter, gubevars, men om vi började släppa in sådana där främmande kulturer skulle folk säkert bli det, för det vet man ju hur såna där är. För att bevara det öppna, toleranta svenska samhället måste vi alltså hålla de andra ute. Eller som det heter 2014:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

…så låt oss då vara dem som splittrar det där konsensus. Etc. Det finns fler exempel, men syftet här är inte att lista allesammans (boken är bara 140 sidor, du blåser igenom den över en långfika). Men fungerar boken då? Mja. Jag tycker ju Svensson har bra poänger, och att han lyfter fram paralleller som är värda att hålla i minnet både nästa helg och under de kommande åren. Men samtidigt… det känns som en bok som hade behövt antingen vara mer översiktlig, eller längre och mer ingående. Han bygger väldigt stora slutsatser på ganska specifika fall, och någonstans känns det som om steget från A till B inte är helt självklart. Det finns en större fråga än det han berör här, att det finns andra strömningar än bara 30-talets nazister till 80-talets skinnskallar till 10-talets slipsprydda ”Sverigevänner”, och lite ironiskt känns det som om han är något för upptagen med att se likheter för att se skillnader. Som han påpekar fick varken nazisterna på 30-talet eller maoisterna på 60/70-talet någonsin ihop mer än några enstaka procent (där hade vi det vanliga folket) i något val, men kom ändå att prägla debatten tack vare att de var representerade i kultur- och akademikerkretsar. Så vari består steget till ~10% för Sverigedemokraterna, som ju knappast är överrepresenterade där, enstaka debattörers envisa försök att göra plats för dem till trots? Hur gick det till, vad är det SD säger som SNF missade, och vad innebär det i praktiken? Svensson ger exempel och lyfter t ex fram kulturpolitiken som en viktig del av en nationalistisk politik – det är ju trots allt den svenska kulturen som SD säger sig vilja försvara – så varför inget om den kulturpolitik som bedrivits i länder som Ungern, som SD beundrar så, för att ta bara ett exempel? På gott och ont skriver han som en journalist, i korta essäer på ett gemensamt tema snarare än en enda lång text, och varje text är i sig väldigt läsvärd. Men han vill också övertyga. Politik handlar ju om att omsätta idéer i praktiken, och då är det viktigt vilka idéer som ligger bakom en handlingsplan.

Det karakteristiska för den apokalyptiska nationalism som Sverigedemokraterna representerar är att den inte hämtar sin energi ur kärlek till det land dess företrädare lever i, utan i stället närs av hat mot detta land. Sverigedemokraterna avskyr Sverige. De drömmer om ett annat, helt annorlunda Sverige och uppfinner därför ett förlorat ur-Sverige som kan och måste återskapas: Folkhemmet.

I slutändan undrar jag lite grann vem den här boken är tänkt att övertyga. Enligt en färsk opinionsundersökning skulle halva svenska folket rösta mot Sverigedemokraterna om valsystemet tillät det – där har vi återigen ”vanligt folk”. Men när vi alla blivit så överens om att rasism och nazism är något förkastligt blir det lätt för dem som lutar sig mot dess idéer att utmåla sina motståndare som de farliga extremisterna – ”De jämför oss med Hitler! Där ser ni hur trångsynta de är!” medan de själva valt att glömma att det inte är 20 år sedan som deras partiledning uppträdde i armbindel och högerarmen i vädr… f’låt, jag menade ”var EU-kritiska”. Hur diskuterar man rationellt i det läget? Hur argumenterar man mot alarmism utan att själv bli alarmist?

Vasakärven och järnröret är en nyttig bok, både för frågorna den själv ställer och för frågorna man ställer sig när man läser den. Men som bäst är den kanske när den påpekar de enkla självklarheter som är lätta att missa när alla höjer rösten. Som att till och med Heidenstam, som nationalisterna gillar så mycket, ju talade om Sverige som ett fosterland. Tänk om det var lika lätt att definiera vad man är för som vad man är mot.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2014-09-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 10:33

Kategori: Recension | Recension: #5813

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?