Recension

: Nazismen i Sverige 2000-2014
Nazismen i Sverige 2000-2014 Heléne Lööw
2015
Ordfront
7/10

Kamphundarna som blev underdogs

Utgiven 2015
ISBN 9789170378188
Sidor 237

Om författaren

helene loow
foto: Angelica Zander.

Heléne Lööw är filosofie doktor och har varit överintendent och chef för Forum för levande historia. Nu forskar hon uteslutande på nazistiska och nationalistiska rörelser. 2009 gav hon ut böckerna Nazismen i Sverige 1924–1979 och Nazismen i Sverige 1980–1999. Våren 2015 kom Nazismen i Sverige 2000-2014.

Sök efter boken

”Jag känner inte igen mitt land.”

Minns ni att det hette så när Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen? Det kom som en chock för många att nationalistiska krafter och flyktingmotstånd hade ett så starkt fäste i vårt land. Vårt demokratiska, öppna, välupplysta land. Men denna naiva inställning är inget nytt. Redan under efterkrigstiden skylldes antisemitiska och rasistiska tankegångar på influenser från andra länder. Och i pressen på 60-talet hette det att den ökade spridningen berodde på ”okunskap”, ”ungdomligt oförstånd” eller ”aktivitet från marginaliserade politiska stollar”. Så kom bemötandet av Sverigedemokraterna i 2000-talets första decennium att handla mer om huruvida de skulle ges sändningstid eller inte, skulle partierna ta debatten med dem eller inte?; än om partiet och dess anhängare.

Begreppet ”våldsbejakande extremism” – ett begrepp lika vagt och undflyende som ”främlingsfientlighet” – gör nu sitt intåg i det offentliga samtalet. De miljöer som definieras in under begreppet – huvudsakligen vit makt-världen, de autonoma och jihadisterna – kommer till slut att utgöra någon sorts enhet, ”de våldsbejakande extremisterna”. Ideologiska och taktiska skillnader försvinner, dessa blir i debatten utbytbara och till förvirring lika varandra. Vad som sker under 2000-talets första decennium är en återgång till 1930-talets synsätt och definitioner, fast då löd den samlade beteckningen ytterlighetspartier och ytterlighetsinriktningar – begrepp som inrymde allt från nationalsocialister, fascister, Sveriges Nationella Förbund och det schartauanska kyrkliga folkpartiet, till kommunister, anarkister och syndikalister.

Högerextremismen är en bred och brokig rörelse, som liksom allt annat har förändrats genom åren. Det som på 30-talet var sammanhållna partier med torgmöten och tydlig position i samhället (innan andra världskriget uttryckte flera svenska partier ett missnöje mot både judar och flyktingmottagandet), är idag till större delen en undergroundrörelse med spridda åsikter, uppbruten hierarki och nätet som sin främsta mötessal.

Nazismen i Sverige 2000-2014 tar ett helhetsgrepp, i den mån det går, på rörelsens utveckling och etablering. Vi får ta del av grundpelarna i ideologin, hur rörelsen lockat sympatisörer och gjort sig hörda genom åren, och slutligen diskuteras möjliga vägar av bekämpning.

En stark dragning åt höger har ofta samband med ekonomisk kris: så på 30-talet, så på 90-talet och så idag. Själv växte jag upp på 90-talet, och jag minns den utbredda nazismen på min egen skola, Båstad högstadium. Hur folk heilade på klassfoton. Hur det blev liksom en trend att gå runt med rakad skalle, bomberjacka och Tors hammare runt halsen. Rista hakkors på väggarna. VAM, Vitt Ariskt Motstånd, var en av de rörelser som föddes i början av 90-talet, som en svensk motsvarighet till amerikanska The Order, vars ekonomi grundats på bankrån. Folk kallade sig nynazister, och kampen mellan dessa och antirasisterna var återkommande och synliga. 30 november (1995) och Tic Tac (1997) var filmer som till viss del tog upp denna tidsanda.

30 november firas för att upprätthålla minnet av Karl XII:s död. Varför Karl XII är en hjälte inom nazismen och nationalismen är egentligen inte glasklart, men han har sedan 1800-talet varit en omstridd person, både politiskt och vetenskapligt. Nazismen handlar mycket om att hylla hjältar som dött martyrdöden. Man pratar om Valhall och att dö i krig för sitt fosterland. Och då behöver det inte handla om något krig i reell mening (även om Lööw också tar upp de intressanta likheter som går att hitta mellan nazism och islamism), utan som nazist ser du det som att ditt land redan befinner sig i ett krig: mellan de vita ariska, och de lömska judarna/romerna/invandrarna. Ett krig där den egna kulturen är på väg att gå förlorad.

So farewell to a comrade, and farewell to a friend, You did
your best, you shone above the rest’
You were a white man to the end,
Farewell Ian Stuart, a man we held so high,
You will live forever, because heroes, heroes never die

Så trots att Ian Stuart Donaldsson, som var den som gjorde vit makt-musiken till ett varumärke för den nya generationen på 90-talet, inte alls dog i strid utan i skador han ådragit sig från en bilolycka, ställdes han på en liknande piedestal som ”tapper soldat”, som Karl XII, Rudolf Hess (Hitlers ställföreträdare) och senare Daniel Wretström, en 17-årig aktivist som i december 2000 dödades av en grupp ungdomar på en busshållplats i Salem utanför Stockholm. Något som ledde till den ökända Salemmarchen, en minnesmanifestation som drog tusentals människor och därmed kom att bli större än offret själv. (Citat ur boken, från låt av gruppen No Remorse.)

Strid som en soldat, dö som en man. Det är inte för inte en ideologi med fler män än kvinnor knutna till sig.

Med den teknologiska revolutionen bredde nazismen ut sig över nätet, vilket kom att ändra hierarkin inom grupperna. Idag är det vanligare med en upplöst hierarki utan tydlig ledare, snarare att betraktas som ett socialt sammanhang förankrat i diverse extrema åsikter. Underhuggarna delar kanske inte samma ideologi alltid, men finns över hela världen, och nya medlemmar kan lätt lockas in.

Idag är ideologin mer av det dolda konspiratoriska slaget, än något som öppet deklareras som en hets mot folkgrupp. Lööw tar upp exemplet Anders Behring Breivik, vars manifest var ett hopplock av ideologier och åsikter som blivit ett slags konsensus bland anhängare som kan ges hur stor anonymitet som helst tack vare nätet. Högerextremismen pratar idag sällan om ”judefrågan” eller ”ett slutgiltigt raskrig”, utan betraktar sig själva snarare som underdogs som representerar ”sanningen”. ”Det folk tycker egentligen”. Nazisterna använder sig mer sällan av flygblad, utan söker sig idag tillbaka till andra strategier från 30-talet, nämligen den att värna om lokalbefolkningen. Vi ser det i form av medborgargarden som tar lagen i egna händer när samhället blir oroligt (t ex Husby 2013). Nazister kan även ses patrullera utanför daghem för att rädda barnen från pedofiler, allt för att etablera sig som ”de som folk kan lita på när det verkligen gäller”. Idag är nazismens stora fiende egentligen varken judarna eller invandrarna; det är samhället som sådant som har svikit dem, anser de. Partierna har vänt dem ryggen och blivit ”islamiserade”. Debatten förespråkar aldrig deras sak, Sverige har blivit en ”PK-maffia”.

Men Lööw tar även upp den nazism som kanske inte är det första vi tänker på när vi hör ordet. En nazism som föds i och med kriget om Palestina, där kristna anhängare attackerar muslimer. Både i Södertälje och Malmö har det urartat i trakasserier, men genomslagskraften i media är inte lika stor som när nazisterna är av svenskt påbrå. Heléne Lööw citerar journalisten Sakine Madon från en artikel på Newsmill den 26/2 2010:

Min gissning: vänstern duckar för att de som trakasserar i Södertälje har utländsk bakgrund. Samma så kallade antirasister som letar islamofobi under minsta lilla sten bryr sig föga när muslimer inte kan bo i Ronna eller Hovsjö.

Nazismen i Sverige 2000-2014 ger en bred bild av en läskig ideologi, som trots andra världskrigets fasor är långt ifrån utdöd, utan ständigt växer och frodas. Jag funderar lite över titeln, som inte direkt känns relevant; jag upplever inget starkt fokus på just denna period, utan snarare får läsaren en matnyttig vandring genom decennierna. Lööw påminner också om att mer forskning måste till, och särskilt svårt är det att kartlägga just 2000-talet, på grund av internet och ideologins utveckling till mindre och fler grupper. Men en titt på hennes tidigare titlar ger en fingervisning om att det är så hon jobbar. En annan sak, som har mer med form än innehåll att göra men som ändå i stor mån påverkar min läsning, är den bristande korren. Det är Ordfront inte ensamma om. Det verkar vara en utveckling inom bokbranschen, och inte är den lika farlig som nazismen, men nog så tråkig ändå.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2015-07-22 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-09 22:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6201

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?