Recension

: Och i Wienerwald står träden kvar
Och i Wienerwald står träden kvar Elisabeth Åsbrink
2011
Natur & Kultur
9/10

Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

Utgiven 2011
ISBN 9789127130876
Sidor 331

Om författaren

Elisabeth Åsbrink (född 1965) är journalist, anställd på Sveriges television, och debuterade som författare 2009 med boken Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander. Den nominerades samma år till Augustpriset. 2010 skrev hon, tillsammans med fotografen Björn Abelin, Bläck. Tatueringar, hud, minnen. För Och i Wienerwald står träden kvar vann hon Augustpriset 2011, och 2016 är hon nominerad igen för 1947.

Sök efter boken

När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare.

Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så nära samman med att Ikea-grundaren Ingvar Kamprad var nazist (eller snarare, mer nazist än vi redan tidigare kände till). Han är egentligen ingen central person i boken heller. Ändå ligger det kanske någon djupare sanning i att just Kamprad väcker så starka känslor, som den svenska variant på american dream han tydligen är – bland annat hör jag en äldre smålänning ondgöra sig i Ring P1 över att förebilder som Kamprad och kungen ständigt ska göras ned.

Lite sorgligt känns det ändå att bokens verkliga huvudpersoner, familjen Ullman, kommit så i skymundan. Men kanske är det så att både Otto Ullman, den judiske flyktingpojke som sjutton år gammal arbetar på familjen Kamprads gods och blir Ingvars bäste vän, och Kamprad på ett plan fungerar som symboler för något större.

Båda är de, Otto och Ingvar, på en gång högst konkreta individer och undflyende. Ingvar ställer upp på intervju för boken, undvikande och vag, och vill sen inte mer. Otto finns inte längre i livet. Om sitt flyktingskap, sin bakgrund, talade han inte gärna.

Uppslaget till boken får Åsbrink istället i form av ett barnbarn till Otto och en Ikea-låda full med noga sorterade brev från familjen i Wien. Pappa och mamma, mostrar och morbror; det universum där ensambarnet Otto utgjorde solen. Ingen av dem överlevde kriget.

Vad som inte minst gör Åsbrinks skildring imponerande är hur lite om familjens faktiska situation breven egentligen förtäljer. När de vuxna efter nazisternas maktövertagande förbjöds att arbeta, när Otto inte längre fick gå i skolan, inte spela boll i parken, så lyckades det familjen att få med honom bland de 65 flyktingbarn som svenska missionärer i Wien hjälpte ut. Villkoret var att de döptes och att vistelsen i Sverige blev högst tillfällig. Föräldrarna fick absolut inte komma efter. De måste emigrera någon annanstans, och så fort de kommit i ordning skicka efter barnen. Samtidigt stängde länder över hela världen sina gränser för judiska flyktingar.

Inte skrev de om det till Otto. Förstod de ens själva vad som väntade? Åsbrink har gjort stora efterforskningar för att ta reda på vad som egentligen hände, om hur snaran drogs åt i Wien, om ghettona i Polen, om Theresienstadt och Auschwitz. Till Otto skrev de om hur tacksamma de var att han fått komma till Sverige, att han var en sådan duktig pojke, att han måste uppföra sig anständigt, studera ordentligt, inte förkyla sig, att de längtade. Att han måste vara tacksam.

Kanske är det just den där påbjudna tacksamheten som gör att jag gråter mig igenom Åsbrinks bok, nästan från pärm till pärm. Inte bara för att det blir så konkret och personligt, inte bara för att det är så lätt att identifiera sig med ett par föräldrar som försöker vara starka och hoppfulla för sitt barns skull. Med en tonåring som lämnas ensam kvar, övergiven i ett främmande och inte alltför välkomnande land. Och med en författare som skriver i trots av föräldrar som menar att det där med judiskheten måste vi hålla tyst om, akta oss för att provocera fram någonting. Utan också för att den svenska flyktingpolitiken är så vedervärdig, så fullständigt utan ursäkt.

Parallellt med familjen Ullmans förintelse pågår den svenska debatten. Läkare och läkarstudenter som mobiliserar för att stoppa invandringen av tio judiska läkare. Intresseförbund efter intresseförbund som vill slippa konkurrensen på arbetsmarknaden eller i handeln. Varningarna om att Sverige varit befriat från någon verklig nazism, men tog man in fler judar kunde det bli annorlunda. Propsandet på J-stämpeln i passen. De avsevärt lägre kvoterna än för andra flyktingar. Trots att det knappast var någon hemlighet vad som skedde runtom i Europa.

Den svenska hållningen under andra världskriget kan överlag ses som både feg och undfallande och som realpolitiskt smart. Vi kom undan med få dödsoffer, få materiella skador. Så mycket annat kan vi inte skryta med. Förhållandet till flyktingarna – det som skildras så hjärtskärande brutalt och sakligt i Åsbrinks bok – hör till det som är omöjligt att bortförklara. Här håller svenska nazister kafferep med högläsning, odlar en gemytlig gemenskap och sprider hatet. Med deras understöd och med betydligt flers passiva godkännande mördas miljoner.

Så spelar det någon roll om just Ingvar Kamprad var nazist?

Ikea har alltid haft ett visst svenskt symbolvärde. På samma sätt blir Kamprads nazisympatier och hans ovilja att ta ansvar för dem, bara en alltför tydlig spegling av en svensk flyktingpolitik, av en människosyn vi kollektivt har all anledning att skämmas över.

Ella Andrén

Publicerad: 2011-10-19 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-29 09:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4371

3 kommentarer

Hej,

Jag är en svensk medborgare som bor och arbetar i Wien. Jag ska definitivt sluta att handla på IKEA efter att ha läst den här boken. Det finns två varuhus i Wien som gör sitt yttersta för att med hjälp av svenska flaggor positionera sig högt på marknaden. Jag har länge stört mig över hur företaget utnyttjar Sverige i marknadsföringen. Historien om Otto Ullman och hans familj är den mest gripande som jag läst. Hoppas att alla IKEA-anställda tycker likadant. Borde inte bokan delas ut gratis till samtliga?

Peter E. Oregistrerad 2012-01-02 12:57
 

Hej!
En av de viktigaste böcker jag läst. Vi förfasar oss ibland
över andra länders historiebeskrivning. Det vore klädsamt med nationell rannsakan. Den här boken skulle enligt min mening passa ypperligt som diskussionsunderlag i gymnasieklasser och då inte bara i klasser där man är inriktad mot samhällskunskap och historia. Kanske ett seminarium, studiedag eller liknande där alla gymnasieelever har möjlighet att delta. Detta eller liknande kanske redan finns. Jag arbetar inom vården men min son är gymnasieelev. Något som fick mig att reflektera lite extra är hennes fråga var vår empatiska gräns går. I boken blev det tydligt hur starkt vi reagerade när det blev deportationer från Norge. Hur påverkas vi av olika medier och vilka har vi tillgång till. Vietnamkriget? Afrika? etc Naturligtvis är det svårare att hålla familjens eller grannens olycka ifrån sig. Hur långt sträcker sig min empati och vad påverkar den? Viktiga frågor att fundera över tycker jag. Låt oss aldrig glömma fasansfulla folkmord. Den här berättelsen berör så mkt starkare när man får följa brevväxlingen och deras personliga öden.
Tack att jag fått möjlighet att läsa den här berättelsen.

Ulf Ohlsson Oregistrerad 2012-09-01 09:32
 

:( Tack Ulf Ohlsson!! :(

Gymnasieelev Oregistrerad 2016-04-30 13:29
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?