Det är nog riktigt att påstå att jag vuxit upp nära Birger Furugård. Naturligtvis inte nära i någon själslig eller känslomässig mening, men i en fysisk. Distriktsveterinärens, nazistens, fanatikerns och den forne riksledarens sista viloplats ligger nämligen bara några hundra meter från mitt barndomshem. Knä om knä med sin minst lika antisemitiska broder Sigurd vilar han, vid norra änden av sjön Västra Silen.

Birger Furugård anses vara en av Sveriges genom tiderna mest kända nazister. Trots detta sagda kändisskap är den värmländske führern en ganska bortglömd figur vars eftermäle ofta kläs i ett löjets skimmer. Redan samtida karikatyrtecknare var tidiga med att måla fram en bild av Sveriges egna “Deje-Hitler” som en spritglad “kodoktor” vars moraliska tillkortakommanden var minst lika stora som hans privatekonomiska. Den breda västvärmländska dialekten, som för vissa var ytterst svår att förstå, gjorde förstås inte saken bättre.

Oaktat Furugårds alla brister kom han att spela en central roll i den svenska naziströrelsen i flera decennier. Tillsammans med bland andra bröderna Sigurd och Gunnar bildade han det första svenska nazistpartiet redan år 1924 och stod i tidig kontakt med det som senare skulle bli viktiga personer i det tyska ledarskiktet. Birgers snara närmanden till den tyska rörelsen skulle ge honom betydande fördelar under hela hans politiska karriär. Till skillnad från andra svenska nazister med maktambitioner hade han både Heinrich Himmlers, och i viss mån även Hermann Görings, öra.

Birger Furugård var tyskarnas man i Sverige och det var på honom de lagt sitt spel.

Anna-Lena Lodenius biografi En värmländsk Hitler belyser på ett bra sätt den trägna men splittrade svenska naziströrelsen under åren 1924 till 1945. I hennes bok får vi följa hur Furugård reser land och rike runt för att sprida sitt något oklara evangelium; inte sällan på bekostnad av sitt egentliga förvärvsarbete som distriktsveterinär. Tusentals, ibland tiotusentals, nyfikna åhörare möter honom på torg och i samlingslokaler runt om i landet. Bara en bråkdel av besökarna får antas ha haft några egentliga sympatier med Furugård och hans parti, men han var en omvittnat underhållande talare och för många var det ett spektakel så gott som något annat.

Tal efter tal avverkas i en fascinerande hög takt och debatter arrangeras, eller uppstår spontant, med kommunister, socialdemokrater och andra meningsmotståndare. Till skillnad från i Tyskland uppstår sällan några egentliga våldsamheter de olika grupperingarna emellan, något som åtminstone jag fann något anmärkningsvärt. Våldsideologier har ju som bekant en tendens att leda till, ja, våld.

För Furugård och hans parti var det dock kanske inte alltid den yttre fienden som var den mest svårbemästrade, utan den inre.

Det är nämligen ingen enkel sak att hålla reda på alla de partier, rörelser och föreningar som bildas, ombildas, slås samman, avvecklas eller tyst bara försvinner ut i intet under den oroliga period som kännetecknar 30- och 40-talet. Den spretiga svenska naziströrelsen lyckas aldrig ena de olika fraktionerna under gemensam flagg varför de vänsterorienterade och de högerorienterade grupperna gång efter annan går i klinch med varandra utan att egentligen uppnå något annat än en ökad splittring. NSAP, NSFP, SNBA, SNSP, SNF och SNS är bara en handfull exempel på några av de organisationer som fanns och bildades under denna tid och det är inte alltid helt enkelt att som läsare hänga med i vändningarna. Förutseende nog har Lodenius dock välsignat oss med ett organisationsregister i slutet av boken.

Även ett personregister hittar man i bokens avslutande del, för i denna biografi förekommer – utöver Birger Furugård själv – flera namnkunniga svenska nazister och fascister såsom Per Engdahl, Nils Flyg, Sven Olov Lindholm och Eric von Rosen. Samtliga dessa ljusskygga herrar är i olika grad relevanta i berättelsen om, och porträttet av, den värmländske agitatorn.

Anna-Lena Lodenius biografi över Birger Furugård är en viktig pusselbit i kartläggningen av den svenska naziströrelsen både före och under det andra världskriget. Det arbete som måste ligga bakom denna bok är imponerande. Särskilt mot bakgrund av att Furugård, till skillnad från till exempel trätobrodern Sven Olov Lindholm, inte tycks ha varit mycket av en det skrivna ordets man. Utöver brevväxlingar och en något tveksam samtida ”biografi” finns det inte mycket nedtecknat som ger oss en egentlig bild av vem personen Birger Furugård var och vad som drev honom. Att antisemitismen var utbredd vid denna tid är inte en tillräckligt god förklaringsmodell till varför Furugård så outtröttligt kom att viga hela sitt vuxna liv till ett
patologiskt hat.

Oavsett vad det var för inre övertygelser som fick honom att bli Sveriges egen ”gäckführer” kom han att stå fast vid sina övertygelser ända fram till sin död 1961. Till skillnad från många andra svenska nazister efter kriget ändrade Furugård aldrig sin politiska uppfattning. För denna trofasthet har han upphöjts i ett sorts martyrskap i delar av den nutida svenska
nynaziströrelsen. Det sistnämnda är viktigt, eftersom det är omöjligt att förstå dagens våldsideologier om man först inte gett sig i kast med att försöka förstå gårdagens.

Birger Furugård må ha varit en person som blev föremål för åtlöje under hela sitt offentliga liv, inte minst i svensk media. Samtidigt kan man inte att bortse från att det finns något skrämmande modernt med sättet på vilket han approcherade den politiska scenen. Hans tveksamma leverne, oborstade och rättframma sätt samt hans närmast populistiska tendenser att skickligt anpassa diskurs efter målgrupp påminner på många sätt om vissa politiska ledare som bredbent står vid pulpeter runt om i världen även i vår tid.

Det kan därför vara sunt att påminna sig om att det inte ens har gått hundra år sedan Sverige fick sitt första nazistparti och att Lodenius biografi över Birger Furugård på många sätt inte är en historisk biografi utan en samtidshistorisk.

Låt oss aldrig glömma det.