Varför väljer man att använda våld i politiskt syfte? frågar sig författaren Anna-Lena Lodenius i den här boken. Varför inte följa demokratiska principer och regelverk? Kort sagt, varför ett "gatans parlament"? Det är på intet vis någon ny fråga, men det nya med Lodenius bok är att hon här försöker ställa vänster- och högerextremism parallellt, och jämföra dem med varandra. De här två rörelserna är nämligen "intimt sammanflätade", menar författaren, och deras konfrontationer går som en "röd tråd" genom historien.

Samma skrot och korn – lika goda (eller snarare dåliga) kålsupare, om man får tro Lodenius alltså. Men är vänster- och högerextremister särskilt jämförbara? Som för att understryka sin tes om att de är "intimt sammanflätade" tar Lodenius till en enkel teknik; hon flätar själv ihop flera kapitel med historier om vänster- respektive högerextremister om vartannat. Däremot finns inte mycket till systematisk jämförelse grupperna emellan. Lodenius presenterar exempelvis aldrig någon konkret statistik, för att styrka sitt resonemang, om hur vanligt förekommande det är med våld i respektive falang. Hon nämner bara inledningsvis att extremhögerns brottslighet är mer allvarlig – ett antal mord, bankrån med mera. Vänsterextremisterna har istället främst ägnat sig åt skadegörelse, vilket författaren alltså verkar tycka är jämförbart med mord och rån.

Skillnaderna framstår kanske än tydligare när Lodenius beskriver respektive falangs politiska utveckling under senare år, så som hon ser den. Högerextremisternas historia beskrivs då som full av mycket blodiga dåd – minns morden på poliserna i Malexander, en fackföreningsaktivist i Stockholm, en homosexuell ishockeyspelare i Västerås, Lasermannens attentat mot invandrare och så vidare. Vänsterextremisternas historia verkar främst handla om andra sorters aktiviteter, som exempelvis husockupationer eller gatufester, där krossade skyltfönster eller klotter ofta är höjden av "våldsamhet".

Lodenius försöker också beskriva de olika "extremisternas" ideologi, för att visa på våldsromantik i båda falanger. Eftersom Lodenius säger sig inte kunna få tag på någon från vänsterrörelsen som vill tala med henne och nu för tiden inte har så stor lust att utsätta sig eller sin familj för risken att intervjua högerextrema, så blir det inga intervjuer. Ingen från någon sida får alltså komma till tals, mer än i den mån Lodenius någon gång högst sporadiskt hänvisar till gamla artiklar eller böcker. Opartiskt, kan man väl tycka, men på vad baserar hon då det hon vill uttala sig om? Svaret är att Lodenius påstår en massa saker utan någon källa alls. Boken är således full av obelagda påståenden, kombinerat med en hel del tveksamma slutledningar och en del rena faktafel.

Men värst är ändå att man faktiskt inte ens är mycket klokare om den centrala frågeställningen när man väl slår ihop boken. Det vi serveras är nämligen inte en bok som lyckas förklara varför vissa aktivister tror på våld som politiskt medel. Ett talande exempel är när hon skriver om djurrättsaktivisters attentat mot djuruppfödare – det finns ingen bred opinion till stöd för den sortens aktioner, och det "går utmärkt att bedriva opinion" istället, vilket till sist kan ge lagförändringar, lovar Lodenius käckt. Visst, det går säkert utmärkt för många. Men om man nu läser den här boken för att försöka förstå de som tar till våld, så borde man vara intresserad av en förklaring till varför de aktivisterna inte håller med Lodenius om hennes åsikt. Men istället för förklaringar får vi i första hand moraliska fördömanden.

Den enda sammantagna förklaring till våldet man som läsare får är att det handlar om ungdomligt oförstånd. Det känns ju möjligt tryggt att de flesta växer ifrån våldet, om man tror på den förklaringen, men är ju knappast en insikt som de flesta läsare inte hade kunnat räkna ut på egen hand. Och det är verkligen anmärkningsvärt att Lodenius inte ens nämner den forskning som finns, kanske framförallt om högerextremisters våld – en forskning som tar upp väldigt många andra orsaksförklaringar till våld. Det hade ju varit riktigt intressant att titta på den forskningen, för att se vilka av de orsakerna som kanske också hade gällt vänsterextremister.

Det hade alltså kunnat bli en viktig och intressant bok för den som vill förstå politiskt våld. Nu är det ett stort hafsverk byggt på tämligen tveksam grund.