Recension

: Bevara Sverige svenskt
Bevara Sverige svenskt: Ett reportage om Sverigedemokraterna David Baas
2014
8/10

Tystnad, tagning

Utgiven 2014
ISBN 9789100141042
Sidor 356

Om författaren

David Baas, född 1980, är undersökande reporter på Expressen. Två gånger har han belönats med föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden.

Sök efter boken

Detta är inte en recension, det är en pitch, som man säger i det där förment världsfrånvända mediasverige där ingen någonsin ens sett ett köksbord. Jag har läst en bunt böcker om Sverigedemokraterna nu, och det börjar kännas smått poänglöst. I synnerhet så här kort efter valet. Det står liksom inget nytt i dem; allt som kommer fram har redan stått i alla tidningar, i alla böcker, sagts i alla debattprogram, postats på Facebookväggar och allt tocket därnt. Nazirötterna, rasismen, toppstyret, nepotismen, de interna striderna, de tomma kommunfullmäktigestolarna, paranoian, offerkoftan, den medvetet påklistrade folkligheten… Den som inte vet allt det vid det här laget vill väl helt enkelt inte veta. Den som vet det och ändå röstar på dem störs väl inte av det.(Dra vilka paralleller ni vill till Guillou-debatten häromveckan om vad svenskarna faktiskt visste före 1945 – det är en sak att ha tillgång till informationen, det är en annan att vilja veta.)

Inte så att Bevara Sverige svenskt inte är en bra bok. Den är faktiskt till och med riktigt bra. Den sammanfattar Sverigedemokraternas historia, från början i 80-talets skinnskallegäng och övervintrade nazikretsar till veckorna innan de blev Sveriges tredje största parti, och den gör det med fokus på hur partiet faktiskt arbetat både internt och externt – utan alarmismen hos Svensson, utan de akademiska utläggningarna hos Arnstad, utan rakt på det spännande som passar en Expressen-journalist. Men som sagt, detta är inte en recension utan en pitch för en idé: Breaking Jimmie. Eller kanske SD Men? House of Race Cards? Något ditåt. Jag överlåter gärna titelidéerna till någon som vet vad som går hem i stugorna, men grundidén är alltså: en TV-serie i hederlig amerikansk kabelkanalstil som beskriver deras väg från obskyritet till toppen.

…Varför tittar ni på mig sådär? Jag menar allvar, detta är både komiskt och dramatiskt guld. Andra böcker må ha lyft fram andra sidor av partiet, men det Baas gör bättre än någon annan är att visa vilket bisarrt parti det är. Det som i sossarna blir förstasidesstoff i en vecka tycks vara vardagsmat i Sverigedemokraterna. Det är, kort sagt, något som borde vara mumma för en hågad producent av dramedier. Här finns allt: persondramat, konflikterna mellan det gamla gardet och de nya slipsnissarna. Avlyssningar och hårda partipiskor inom partiet som påstår sig vara emot åsiktskorridorer. Järnrörsskandalen, och den rent såpoperaaktiga amnesi som Jimmie verkar ha drabbats av efter att han skrivit om den i sin självbiografi. Humorn i att de som gjort sig omöjliga gör precis som den där gamla parodin på skinnskallar och utvandrar till ett land som inte tar emot invandrare, där de envist firar svensk kultur i stället för att anpassa sig som de själva kräver av svenskar med rötter utomlands. Dubbelmoralen som gör att gräsrötter åker ut för att bryta mot den officiella nolltoleransen medan partitoppar får fortsätta sponsra hatsajter. Sättet de föraktar både feminism och LGBT-rättigheter utom när det ger dem en ursäkt att attackera islam, då de plötsligt blir radikalare än SCUM-manifestet. En stabschef som blockerar de största nyhetskällorna för att de ställer frågor till honom i egenskap av stabschef. Ett parti som knappt kan fylla de stolar de vinner i valen eftersom de inte kan rekrytera ur ungdomsförbundet (som de är i öppet krig med), inte vågar släppa loss det där gänget med ”bonnläppar och rasister” eftersom de har en olycklig tendens att säga vad de tänker, men samtidigt har svårt att välkomna nya medlemmmar som inte kommer ur de egna leden eftersom de är rädda för infiltratörer (hej metafor!). You can’t make this shit up, det är ett persongalleri som skulle få HBO att gråta blod.

Så varför en TV-serie? Varför inte? Det är ju uppenbarligen det enda sättet att få folk att diskutera något som om det hände på riktigt nuförtiden. TV-kanalerna säljer ju redan glatt reklamtid till dem, och ska du sälja dig, se till att göra det ordentligt. Jag är öppen för idéer vem som ska spela Jimmie själv. Bill Skarsgård kanske? Han kommer ju från en familj med vana att stå med rumpan bar. Och det där problemet att många som tittade på de där andra serierna fick för sig att Walter White och Tony Soprano är hjältarna hur vidrigt de än betedde sig blir ju en ren fördel här – det är ju bara så det är där ute i verkligheten.

Så om någon vill ta upp den idén har man ett utmärkt manusunderlag i Bevara Sverige svenskt. Gör Baas till executive producer eller inte, det är upp till er. Kom ihåg att lämna handlingen öppen för fler säsonger bara, det som går upp måste ju, åtminstone inom TV-dramatiken, komma ner också.

Björn Waller

Publicerad: 2014-10-18 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-17 21:09

Kategori: Recension | Recension: #5869

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?