Recension

: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna
Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna Niklas Orrenius
2010
Månpocket
8/10

Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti

Utgiven 2010
ISBN 9789172321892
Sidor 234

Om författaren

Niklas Orrenius (född 1973) är journalist och har samlat sina reportage i böckerna Här är allt så perfekt (2009), Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna (2010), Sverige forever in my heart. Reportage om rädsla, tolerans och migration (2012) och Drömmen om Sverige (2014). Orrenius har bland annat nominerats till Stora journalistpriset och Guldspaden.

Sök efter boken

Borde vi tigit ihjäl dem? Borde vi tagit debatten? Åsikterna går isär om vad som gått fel, men de flesta är överens om att något har gått fel när ett parti som Sverigedemokraterna kommit in i den svenska riksdagen. För även om Sverigedemokraternas väljarstöd ur partiets synvinkel är en solskenshistoria så är de också det i särklass mest avskydda av riksdagspartierna.

Frågan är om det inte också är det mest intressanta? Sällan har ett politiskt parti väckt så mycket känslor – och så mycket förvirring. För hur tar man debatten med människor som har egna definitioner av begrepp som ”folket” och ”demokratin”? Och hur ska man uppfatta ett parti där det tycks gå vattentäta skott mellan partiets beskrivning av sig själva och andras beskrivningar av dem? De är högerpopulister, antidemokrater, främlingsfientliga eller rasister med rötterna i rena fascistorganisationer om du frågar de flesta, men de enda sanningssägarna och demokraterna om du frågar dem. Då står de politiskt närmast åt mitten eller är värdekonservativa eller arvtagare till såväl Astrid Lindgren som den socialdemokratiske landsfadern Per Albin Hansson och folkhemstanken.

Niklas Orrenius, politisk reporter på Sydsvenskan, har länge följt Sverigedemokraterna, och boken med den briljanta titeln Jag är inte rabiat. Jag äter pizza – ja, naturligtvis är det ett direkt citat från en av partitopparna – samlar reportage och krönikor skrivna mellan 2002 och 2010. På så sätt följer Orrenius partiet under lång tid, samtidigt som texterna har kompletterats och aktualiserats under rubriken ”Vad hände sen?”. Det är en metod Orrenius använde sig av redan i debutsamlingen Här är allt så perfekt – och en metod som funkar.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza är en lättläst och lättbegriplig guide till ett parti där det annars inte varit särskilt lätt att hänga med i svängarna. Mycket har hänt på oerhört kort tid. Ideologier och förslag har formulerats om och medlemmar har bytts ut nästan på löpande band. Rasism och blodsargument har slipats ned till tal om ”kulturer” som inte går att förena med ”den svenska”. Så sent som förra året plockades en rad fackföreningsfientliga förslag bort och vips har Sverige fått ytterligare ett ”nytt arbetarparti”.

I centrum för upprensningarna står naturligtvis partiledaren Jimmie Åkesson och kretsen närmast honom. Och det är svårt att förneka att Åkesson är en skicklig politiker. På imponerande kort tid har han fört partiet från obskyr kantposition till riksdagsparti. Handlar det snarare om styling än om verklig ideologisk förändring? Det tror jag. Är det framgångsrikt och strategiskt skickligt gjort? Absolut.

Men när Orrenius skrapar på ytan av den nya, bredare sverigedemokratiska politiken ekar det ofta ihåligt. Inte sällan blir det lätt komiskt när partiföreträdarna ska förklara hur deras olika sätt att resonera egentligen går ihop och ibland är Jag är inte rabiat. Jag äter pizza ren och skär underhållning.

Det gäller inte minst reportagen om Sverigedemokraternas förebildsland Färöarna. Att det vackra öriket slår an en nationalromantisk ton hos de partitoppar som gärna reser dit är kanske inte underligt. Att de sedan inte fattar att den nationaldagstalare som rör dem till tårar i själva verket är satir, en komiker som parodierar utvandrade färingars romantiska föreställningar om hemlandet, är däremot bara hysteriskt roligt.

Det säger sig kanske självt att Orrenius inte har särskilt mycket till övers för den numera något föråldrade ståndpunkten av Sverigedemokraterna bör tigas ihjäl. Vi måste sluta bara reagera känslomässigt, menar han, och börja prata politik istället. Journalistikens uppgift måste vara att kritiskt granska politik, oavsett partibeteckning. Det är vad Orrenius själv gör, och ja, det räcker långt.

Ella Andrén

Publicerad: 2010-10-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 23:11

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3895

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?