Recension

: Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare
Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare Linnea Nilsson och Emil Schön
2010
Karneval
8/10

”Jag är ju inte rasist, men …”

Nu när valrörelsen går in på upploppssträckan går det knappast en dag utan att jag nås av uppmaningen att på ett eller annat sätt bojkotta Sverigedemokraterna. Det är Facebook-grupper och -events, det är motdemonstrationer och det är inte minst politiker från de etablerade riksdagspartierna som dyrt och heligt svär på att inte efter valet ta i eventuella SD-representanter med tång.

Att ta avstånd från SD har helt enkelt blivit en del av den politiska debattens bakgrundsbrus, och jag kan inte säga att jag reflekterat över det nämnvärt. Inte förrän jag läser journalisterna Linnea Nilsson och Emil Schöns Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare.

Det är klart att det ligger något problematiskt i att freda demokratin genom att underkänna somliga medborgares röster. Inte minst när det görs enligt tydliga klassgränser. Jag menar, personligen tycker jag ju att de som inte röstar åtminstone ungefär som jag på något sätt har fel, antingen i sin samhällsanalys eller i sin människosyn. Den plötsliga politiska och mediala enigheten kring Sverigedemokraterna är ändå något annat.

Vad som också blir uppenbart av de olika intervjuer Nilsson och Schön gjort med människor som faktiskt röstat på SD är hur mycket partiet har vunnit på den här hållningen från majoritetssamhällets sida. Skickligt kan de framställa sig själva som underdogs, som de enda som modigt törs bryta mot det politiskt korrekta och säga sanningen – som några att identifiera sig med och beundra för människor som känner sig undanskuffade och är i behov av hjältar och syndabockar.

Nilsson och Schön är föredömliga intervjuare. De ifrågasätter, men behandlar hela tiden sina informanter med respekt och får fram hela små livsberättelser. Det är intressant att läsa, inte bara ur ett snävt politiskt perspektiv, utan rent mänskligt. Det faktum att de intervjuade inte direkt kan representera SD:s väljare som helhet, utan helt enkelt är personer som gått att nosa fram och som ställt upp (anonymt), kompletteras lättillgängligt både med statistik och med mer analytiskt inriktade intervjuer med forskare och politiker. Bland annars jämförs Sverigedemokraternas relativa framgångar med partiets populistiska motsvarigheter i Norge och Danmark, och en lokal socialdemokrat ges också tillfälle att reflektera över partiets misslyckande att nå fram till väljargruppen.

Det är den danska statsvetaren och vänsterpolitikern Marie Fugl som påpekar att vi egentligen röstar betydligt mer känslomässigt än vi ofta föreställer oss. Gemenskap och identifikation spelar stor roll för vem vi väljer att lägga vår röst på. I Danmark har stora delar av underklassen – och 15% av hela väljarkåren – kunnat identifiera sig med före detta undersköterskan Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti.

I Folketinget, där Fugl suttit med, har annars i princip alla samma medelklassbakgrund, samma utbildning och språk, menar hon. Oavsett partitillhörighet var det lätt att enas mot Dansk Folkeparti. Men sedan Fugl funderat över klassmönstren i detta har hon och vänstern i Köpenhamn börjat samarbete med Dansk Folkeparti i vissa frågor. ”Den häftiga reaktionen mot Dansk Folkeparti bland välutbildade danskar handlar inte bara om partiets negativa inställning till invandring”, menar Fugl, ”Det kan också ses som ett ramaskri mot att underklassen tar sig ton”.

Statistiskt sett tenderar också Sverigedemokraternas väljare att vara främst unga män med tydlig arbetaridentitet, men de är ovanligt sällan fackligt organiserade. De har låg utbildning och låg inkomst, bor oftare i hyresrätt, mer sällan i storstäderna och påtagligt ofta i södra Sverige. De tycks strömma till SD från alla partier, men har framför allt extremt lågt förtroende för politiker i allmänhet.

Sammantaget med intervjuerna framträder en bild av en väljarkår som för all del är kritiska till invandringspolitiken, men framför allt ängsliga och förbannade över vad som händer i samhället i stort och över diskrepansen mellan de egna erfarenheterna och den officiella politiska retoriken. Så länge de etablerade partierna är i stort sett överens om att vi har det bra och att klassamhället mer eller mindre är avskaffat så lämnar man också spelrum för populistiska ”sanningssägare” med enkla förklaringar och snabba lösningar.

Så kanske är inte nedtystande rätt väg att gå? Kanske är det dags att ta den här oron och ilskan på allvar och erbjuda andra förklaringsmodeller och lösningar?

Ella Andrén

Publicerad: 2010-09-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 23:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3852

15 kommentarer

PS: Av en ren slump läser jag Fult folk parallellt med litteraturvetaren Magnus Nilssons Den föreställda mångkulturen – klass och etnicitet i svensk samtidsprosa (recension kommer inom kort) och det är en helt briljant följeslagare som diskuterar just vad som händer när klass ersätts av etnicitet/ras som förklaringsmodell till samhälleliga orättvisor och problem. Lite akademisk, men väldigt intressant!

Ella Andrén Redaktionen 2010-09-04 00:20
 

Bra skrivet! Jag tror du sätter fingret på vad som är problemet. Och så verkar det vara en bra o intressant bok också. Smart att du tar det upp det nu inför valet också när allehanda politiska funderingar ligger så i tiden.

Lina Oregistrerad 2010-09-04 19:33
 

Kan nog vara intressant läsning det där. Jag undrar annars hur mycket den här boken fungerar som parallell till ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström ?

stephan a Oregistrerad 2010-09-04 19:59
 

Har tyvärr inte läst Sundström själv (än), men Rasmus har läst den (här http://dagensbok.com/2009/11/03/lena-sundstrom-varldens-lyckligaste-folk/) och tycks dra ngt annorlunda slutsatser – så jag kan tänka mig att det vore en mkt intressant kombination att läsa.

Och tack! :)

Ella Andrén Redaktionen 2010-09-05 08:30
 

Det här med att ”ta debatten” känns så konslat ibland, det hjälper ju liksom inte att ta den eftersom det sverigedemokraterna ser som problemet inte är problemet. Man kan bemöta alla deras argument om invandringens faror (vilket rasmus gör till viss del i sin recension, och vilket också gjorts i flera tv-program och artikelserier.) Men folk slutar ju inte vara oroliga för det. De fortsätter envisas med att invandring är ett hot och det är lika diffust vad de är rädda för som vad som är hotat. Ofta är det folk som aldrig träffar invandrare och som själva verkar leva ett bra liv som känner sig rädda. Är det kanske just för att de har det bra som de känner så? Behöver man något att kämpa mot eller för (jfr med när arbetarklassen kämpade för att få inflytande oh bättre villkor)? Lite läskigt i så fall, det skulle betyda att man blir mer intolerant ju bättre man har det. Men kanske också viktigt att se – är det då de lågutbildade unga männen som är rädda så är det ju verkligen inte invandrarna de borde rikta sin ilska mot, det är ju knappast de som tar jobben och rätten att göra sig hörd i samhället ifrån dem, om nu någon gör det. Utan snarare de högutbildade, medelklassen i städerna, och hela problemet är då en klassfråga, bara gömd bakom något annat.

Alice Thorburn Redaktionen 2010-09-05 20:23
 

Jag skulle definitivt inte säga att man blir mer intolerant ju bättre man har det. Om vi tittar på just den här gruppen – unga män med arbetarbakgrund, låg inkomst, låg utbildning, utanför storstäderna, etc – så har de väl knappast fått det bättre de senaste decennierna? Snarare har vi fått ökade ekonomiska klyftor, ett klart försämrat socialt skyddsnät, diverse nedskärningar i offentlig sektor och inte minst en extrem utflyttning av de arbetstillfällen som traditionellt funnits där för just den här gruppen. Att skylla på invandringen är en enkel förklaringsmodell, något konkret att samlas kring och rikta sin energi mot – och det är en förklaring som finns tillgänglig i hela vårt sätt att tänka, i hela mediebilden av det mångkulturella Sverige som anses vara så präglat av just invandring.
Magnus Nilsson, återigen, talar om en ”brytningstidens känslostruktur” – ”Känslan av att befinna sig i skärningspunkten mellan ett traditionellt och stabilt förflutet och en svåröverskådlig och föränderlig framtid” – som han menar egentligen präglar modern tid över huvud taget (mer om det nästa lördag). Skillnaden mellan nu och för några decennier sedan är just att vi hade andra modeller att hantera den där potentiella oron med – inte minst klassmedvetande. Idag är teorier om ekonomisk snedfördelning ofta överskuggad av idéer om motsättningar mellan kulturer/etniciteter. Det finns hos Sverigedemokraterna, visst, men också t ex i mottagandet av romaner om det mångkulturella Sverige (vilket är Nilssons utgångspunkt).

Ella Andrén Redaktionen 2010-09-05 22:48
 

Nej det stämmer väl inte på unga män ur arbetarklassen att de fått det bättre de senaste åren (även om de relativt sett världens befolkning har det väldigt bra). Jag tänkte på att de man ofta ser som representanter för SD:s väljare i media är tex pensionärer i Landskrona, och i sin recension skriver ju Rasmus också utifrån Sundströms bok just att antalet väljare som röstade på SD där ökade trots minskad kriminalitet och ökade inkomster.

Helt klart skulle debatten tjäna på andra perspektiv (och gärna flera på en gång), och som Rasmus skriver är också medias roll i skildringen väldigt intressant. Kan man se vad det beror på att en förklaring i en viss tid överskuggar en annan, som du skriver? Vad beror sådana mönster på? Finns det en koppling mellan detta och den tanke om ”verklighetens folk” som Hägglund lanserade (och som SD också införlivat i retoriken)? Den teorin går ju i någon mån ut på att det finns en klyfta mellan de förklaringsmodeller kring samhället som akademiker vid universiteten producerar och vad människor verkligen tror på (välförtjänt eller ej). Kanske pekar han på något viktigt där som handlar om förtroende för samhällets instanser – även om jag verkligen inte sympatiserar med uttryckssättet eller slutsatsen att det finns någon slags kulturelit som lever i en egen värld och inte bryr sig om eller är som ”vanligt folk”.

Alice Thorburn Redaktionen 2010-09-06 18:24
 

Jag tror att det ligger en hel del i det som Pickett och Wilkinson konstaterar i Jämlikhetsanden, att det inte är så mkt människors reella omständigheter som ekonomiska klyftor och deras upplevelse av att vara undanskuffade som får folk (i västvärlden, märk väl) att må dåligt. Och som sagt, att det är jäkligt svårt och komplicerat i allmänhet att orientera sig i samhället …

Media spelar rimligtvis en stor roll i vilka tolkningsramar ett samhälle håller sig med – och är väl också ett område som blivit betydligt mer likriktat de senaste decennierna? Det är ju jättesvårt att säga vad stora mentala omsvängningar beror på, men att högern i olika former onekligen lagt beslag på ”problemformuleringsprivilegiet” gör väl sitt till för att exempelvis klass kommit i skymundan till förmån för individuella grupptillhörigheter..?

Det är svårt att inte uppleva att det finns en klyfta mellan makten osv och ”vanligt folk”, inte minst när riksdagspolitiker kläcker ur sig saker som att det är klart att man kan leva på 70% av sin inkomst eller att man nästan får skylla sig själv om man inte har åtminstone några årslöner på banken för oförutsedda utgifter. Eller för den delen när man sitter på en liten industriort och ser människor förlora jobb och hem varenda dag medan nyheterna rapporterar att krisen är över, börsen går upp och det går bra för Sverige.

Det märkliga med det är väl snarare att det inte är fler politiker som kommer på att spela på den upplevelsen – och att de inte lyckas göra det smidigare än Göran Hägglund :)

Ella Andrén Redaktionen 2010-09-06 20:15
 

Oj. Fantastiskt att se sådan diskussion och rörelse här!

Anna Carlén Redaktionen 2010-09-07 22:08
 

Jag skulle kunna säga att jag är en ganska typisk SD-väljare. Ung man, uppvuxen i storstaden, senare utflyttad till en mellanstor stad i mellansverige. Är dock rätt högt utbildad. Och numera har jag det bra ställt på det materiella planet.

Ni har rätt om vissa saker men ni är samtidigt väldigt enkelspåriga i era analyser, eftersom ni alltid återkopplar till klassamhället.

Jag tror att en av de största anledningarna till att så många unga män drar sig till SD är att de oftare har Internet som en mer lättillgänglig källa för information. Den nationella identiteten kan aldrig inspireras av etablisemangsmedia.

Det börjar såhär: I skolan för man höra överallt hur dåligt det är med rasism, men när man protesterar över att man blir trakasserad, rånad och misshandlad för att man är svensk så får man höra att ”rasism mot svenskar finns inte” och att man inte borde ”vara en sån gnällspik”. Dessa typer av erfarenheter får man med sig till vuxen ålder, och ju äldre man blir desto mer lär man sig att man inte ska säga ifrån, för man vill ju inte bli anklagad för att vara ”rasist” eller ”främlingsfientlig” eller rentav ”nazist”.

När man då börjar fundera över om det bara är man själv som tycker att världen är lite konstig så vänder man sig till Internet, där man kan vara anonym.

För min egen del kan jag säga att jag fick ett sorts ”uppvaknande” när jag hittade all information om politikernas och massmedias lögner. Det finns massvis med intellektuella och klarsynta skribenter och förebilder med nationella åsikter, oavsett om man identifierar sig som ”identitär tradisionalist” eller ”etniskt medveten socialist”.

Tycker att det är intressant och delvis roligt att någon intresserar sig för varför just denna befolkningsgrupp är så överrepresenterade bland SDanhängare, men det blir nästan komiskt när man överintellektualliserar allting.

Snäll kille Oregistrerad 2010-09-25 00:13
 

@Snäll kille

Tänker du dig alltså att det är vanlig att bli trakasserad/rånad/misshandlad ”för att man är svensk”?

Kalle Oregistrerad 2010-09-27 13:22
 

Den där boken blev jag tillfrågad om jag ville medverka i. Detta är sanningen om bokens tillkomst och hur de valde ut intervjupersonerna.
Då jag är hyfsat insatt i hur journalister (företrädesvis på vänsterkanten) brukar vinkla sanningen och förvränga citat började jag googla om Nilsson och Schöns tidigare publikationer. Då fann jag föga förvånande att de stod väldigt långt till vänster och i nägra av de artiklar jag läst utnyttjat att intervjuoffret inte var beredd på ledande frågor, lösryckta påståenden om SD och oviljan att acceptera ett svar som inte passade in i deras vrångbild av hur en Sverigedemokrat tänker. Det tänkandet går nämligen inte att kategorisera med de vanliga stereotyper författarna slänger sig med. En Sverigedemokrat går inte i en skränade flock och skriker slagord. Vi kan vara väldigt olika. Det gillades inte av författarna.
Det fanns en föraktfull underton om man antydde att det mångkulturella experimentet var ett misslyckande.

Sagt och gjort så förberedde jag mig för att bli intervjuad med att lägga ut frågor om lämpligheten och få tips i olika diskussionsforum, bland andra Exilen, Sourze och en rad interna politiska diskussioner bland nätaktivister som sympatiserar med SD i invandringsfrågorna.
Responsen från övriga forumdeltagare var överlag negativ såtillvida att de avrådde från att låta mig intervjuas. Bland de vanligaste invändningarna kom risken för att uttnyttjas i politiskt syfte. Det drabbade bland annat Sverigedemokraten som intervjuades om fackets roll enligt SD. Han blev förlöjligad och idiotförklarad eftersom han inte hade alla svar till hands. Då något sådant handlingsprogram från Sd inte var färdigt var det givetvis svårt att svara konkret på alla frågor.

Med hyfsade men måttliga kunskaper i Sd´s politiska program insåg jag att jag inte kunde förklara alla detaljer i SD-frågor och kontaktade därför SD´s lokalavdelning som informerades om att journalister kopplade till ETC försökte hitta SD-sympatisörer för att intervjua dem.
De har genom att registrera sig på Exilen kunnat följa de diskussioner som blev en följd av deras ”invit”

När de fick klart för sig att jag inte var en av de lättmanipulerade, lågutbildade Sd-sympatisör de sökte, men en politiskt aktiv debattör med ett formidabelt nätverk av erfarna skribenter som stöd så backade de ur sitt erbjudande. Jag var inte längre aktuell för intervjuerna.

Detta meddelades, via ett kortfattat mail, där de angav mitt bristande förtroende för 1: deras politiska agenda och 2: hur texten skulle vinklas för att passa in i deras förutfattade meningar. Nu snart två år senare har jag fått vetskap om att författarna medvetet valt bort folk som varit verbalt kapabla och kunde ge seriösa svar på deras frågor.

Föga förvånande visade sig detta bokprojekt alltså vara ett rent beställningsverk, med det bakomliggande syftet att skapa en nidbild av Sd och att deras väljare tillhör en samhällsklass utan vare sig någon högre utbildning eller förmåga till samhällsanalys och att tänka självständigt.

UncleBob Oregistrerad 2011-05-30 23:41
 

Jag har sträckläst boken i natt och jag fattar som sagt inte syftet alls med bokens tillblivelse. I vissa stycken är den väldigt objektiv och bra men efter varje intervju kommer det en sida med fakta uppgifter som ska antas passa in på den intervjuade. Bara allmänt negativa saker. Sämre fackföreningsanslutning, sämre utbildning man har tom hittat en undersökning som kopplar antalet teaterbesök per år till SD hur man nu mäter sånt med tanke på att vi har valhemlighet och de flesta inte vill berätta att de röstar SD. Vad är den statistiken ger förstår jag inte. Är ett högt antal bra och visar … tja vaddå? Vad visar ett lågt antal teaterbesök per år, vem kan dra växlar av det, men ändå görs det! Jag tycker boken är ett hopkok av privata åsikter blandat med statistik för att förlöjliga sd-väljaren på ett oseriöst och även obildat sätt. Jag kan undra hur hög utbildning författarna själva har med den väldigt dåliga akribin de använder sig av.

Maria Nilsson
fil. kand
Litteraturvetenskap och även sd-väljare

Maria Nilsson Oregistrerad 2011-06-21 12:14
 

Tja, intervjuer ger ju en bild, en djupare och mer personlig bild av hur enskilda väljare har det och resonerar. De kan däremot inte som sagt representera partiets väljare som grupp. Det är svårare att få en helhetsbild av och då är det väl rimligt att använda sig av statistik?

Har svårt att se att statistiken på något sätt skulle användas för att svartmåla SD:s väljare i boken. De ÄR t ex i lägre grad fackanslutna än andra väljare (sen exakt hur stort urval eller hur statistiskt säkerställt det är kan jag inte påstå att jag är insatt i, men den är hämtad från mkt etablerade källor) och hur man sedan värderar det beror väl helt enkelt på hur man förhåller sig till fackföreningar.

Ella Andrén Redaktionen 2011-06-21 18:50
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?