Recension

: Världens lyckligaste folk
Världens lyckligaste folk Lena Sundström
2009
Leopard Förlag
8/10

Sverige, nästa

Utgiven 2009
ISBN 9173432474
Sidor 341

Om författaren

Lena Sundström (född 1972) är journalist och författare till böckerna Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar (2005), Känns det fint att finnas en dag till? (2007) och Världens lyckligaste folk (2009). Hon har också skrivit i bland annat Metro, Mersmak, Dagens arbete och Aftonbladet och har varit programledare för TV4:s Kalla fakta.

Sök efter boken

De senaste tio åren har ett märkligt fenomen brett ut sig i svensk politik. Det handlar om partiledare, erkänt duktiga och sakliga, som av någon anledning bestämt sig för att gå i debatt med främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Man ska ”ta debatten” säger man och så åker man till någon studio för att diskutera Invandringsproblemet. Ni har säkert sett det: en Mona Sahlin som sitter och stammar framför Jimmy Åkesson ”Men … men … men … du pratar ju bara om invandringen” eller en Lars Leijonborg framför Pia Kjaersgaard som med bävan i rösten frågar henne ”men tycker du verkligen att detta är okej?” och så Pia som ser ut som en trött tonårsmorsa. Scenen är nog välbekant för de flesta.

Gemensamt för dessa scener är något lika tragiskt som självklart: de kan aldrig vinnas. Anledningen är att man gått in i debatten på motståndarens villkor: istället för att ställa den komplicerade frågan om varför vi behöver invandring i en globaliserad värld har man accepterat de främlingfientligas problemformulering, nämligen Hur ska vi lösa Invandrarproblemet? På det har Sahlin och Leijonborg lika lite svar som Åkesson och Kjaersgaard har svar på den tidigare frågan. Resultatet blir givetvis tragiskt: populistiska partier växer och tvingar de maktbärande partierna att skärpa sin invandringspolitik för att mota problemet vid grind. Man diskuterar språktest för invandrare, talar om att skärpa asylreglerna och skapar klyftor mellan ”svenska” och ”muslimska” värderingar. Likt trojanska hästar tar man in de främlingsfientliga argumenten, givetvis i humanitetens namn, och debatten förskjuts. Allt fler frågor tolkas utifrån Invandrarproblemet: ”Hur ska vi göra med skolan egentligen? Allt flera barn har ju läs- och skrivsvårigheter. Handlar det inte om att vi har så mycket utlänningar? Deras stackars barn får ju knappast någon hjälp hemifrån.” Överallt där det är möjligt (och även där det inte är möjligt) ser man svartmuskiga huvuden, babblande högljutt på ett obegripligt språk från Mellanöstern.

För den som nu vill förstå denna process har en bok nyligen kommit ut av journalisten Lena Sundström. Världens lyckligaste folk heter den och handlar inte om Sverige utan Danmark. Det är en bok om tonlägesförändringar, mediedrev och främlingsfientlighet. I korta kapitel berättar den om hur det förut så frisinnade landet förvandlats till ett litet monster; en intolerant lilleputt som likt en terrier kastar sig över den som redan ligger.

Boken utspelar sig från sjuttiotalet och Mogens Glistrup fram till idag och Pia Kjaersgaard. Det är en otäck berättelse. Allting börjar med en Glistrup som sitter i en tv-studio och jämför skattesmitare med aktiva motståndsmän under kriget. Genomslaget blir enormt och kort därefter bekräftar Glistrup att han ska bilda ett parti som ska ha noll skatt och noll invandring som valfrågor. Glistrup utbrister saker som att han ska se till att ”de fremmende” packar sina väskor på momangen och att han själv ska stå vid flygplatsen. Idén blir ett framgångsrecept. Men inte förrän mitten av nittiotalet får den något egentligt inflytande. Då bestämmer sig nämligen Glistrups partikamrat Pia Kjaersgaard för att bilda ett eget parti, Dansk Folkeparti (DFP), som ska genomföra politiken betydligt seriösare. Elva år innan Reinfeldt kommer hon på idén att kombinera klassisk höger-höger retorik med klassiska vänsterbegrepp. Man säger sig stå på ”arbetarnas” och ”folkets” sida och slagen riktas uppåt, mot ”eliten” och ”översittarna”. Resultatet är välkänt: språktest och anknytningskrav, islamofobi och Muhammedkarikatyrer. Plötsligt har rätten att kränka blivit danskarnas viktigaste rättighet och landets få muslimer har, genom ett trollslag, blivit en enorm hord. Jag kommer att tänka på en valaffisch från DFP inför 2001. Den föreställer en rågblond flicka i femårsåldern och har texten: ”Når hun går på efterlön, er der muslimsk flertal i Danmark” bredvid partiets logotyp. Sådana bilder och bildtexter har nu blivit vardag.

Så vad beror denna utveckling på? Hur kommer det sig att DFP fått ett sådant genomslag och vilka röstar egentligen på dem? Givetvis handlar det om ekonomisk kris tänker jag, ökade bidragsberoenden och korkade bönder. Men där får jag fel. För Sundström visar att sådana faktorer faktiskt inte spelar in. Vi kan ta ett exempel härifrån Sverige: I Landskrona hade Sverigedemokraterna stora valframgångar under nollnolltalet trots inkomstökningar, mindre kriminalitet och mindre bidragsberoende. Det tycks helt enkelt handla om något annat. Inte heller kan man dra likhetstecken mellan omvärldens utveckling och ökad främlingsfientlighet. 1990 svarade 65 % av danskarna att muslimska länder utgjorde ett hot mot Danmark, medan endast 42 % svarade samma sak på frågan efter 11 september 2001. Så vad beror det då på?

Här hittar Sundström på en riktigt intressant förklaring och den lyder Mediemakt. Hon menar att det till stor del är tidningarna själva, de som nu fördömer populistpartierna, som har skapat dem. Så här går det till: Glistrup och Kjaersgaard är sprängstoff, det går nästan inte att tänka sig något roligare att skriva om. Artikel efter artikel författas, till en början kritiska, men så plötsligt upptäcker någon att tonfallet ändrats och DFP:s jargong har smugit sig in i texten. Plötsligt handlar det om Invandrarproblemet och inte invandringsfrågan, om Muslimerna och inte tunisierna. Så har man plötsligt förskjutit debatten och konsekvenserna ekar i såväl folkmassan som politiken. Ett konkret exempel: för ungefär tio år sedan började de danska tidningarna skriva ut kriminellas etnicitet, även om det var oväsentligt för brottet. Plötsligt handlade det inte längre om en bankrånare och en knarklangare utan en ”kurdisk bankrånare” och ”iransk knarklangare”. Resultatet är välkänt: i Danmark handlar varannan politisk debatt om invandrares utanförskap, deras svårighet att anpassa sig och deras förmenta oförmåga att följa dansk lagstiftning.

Det kanske låter som om jag spetsar till det, men det gör jag faktiskt inte. För precis som Sundström skriver tolkas ALLT utifrån invandrarfrågan i Danmark: ekonomi, skola, arbete, sjukvård, äldreomsorg osv. Det finns inte en debatt som man inte kan vinkla. Och mycket av detta beror just på mediernas fokus. Därför blir jag så förbannat rädd efter att jag har läst Sundströms intelligenta bok: är Hägglund en ny Glistrup, frågar jag mig smått paranoid? Kommer Anna Anka att storma in i den svenska debatten och förvandlas till en ny Kjaersgaard? Varför talas det så mycket om Sverigedemokraternas annonskampanjer? Sluta med det: frys ut dem istället och tala inte om det. Gör som Bengt Westerberg. Men så inser jag plötsligt: det går ju inte längre. Den förvandling som har skett med danskarna – Världens lyckligaste folk – sker just nu med oss och den kan inte stoppas med tystnad. Vi måste istället tala om det och utveckla strategier. Skapa förståelsemodeller. För det är Sundströms bok en god grund.

Textutdrag (Visa/göm)

Rasmus Landström

Publicerad: 2009-11-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 13:19

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3486

4 kommentarer

Mogens djävla glistrup. Vilket as.

Feedback66 Oregistrerad 2009-11-08 04:24
 

Verkligen. Bert och Ian framstår som två små keruber i jämförelse.

Rasmus Landström Redaktionen 2009-11-08 13:06
 

Mycket bra recension, måste jag säga! Abstraktioner och invecklade förklaringsmodeller i all ära. Men vad det handlar om är ren rasism. Här sitter jag med min svensk-arabiska familj i en fransk förort. I Frankrike talas det också om språktester. För xenofober spelar det egentligen ingen roll hur bra franska (eller i Sverige: svenska) du pratar, det är ändå aldrig tillräckligt. (Som vuxen är det nästan omöjligt att lära sig ett nytt språk till 100% eller att inte tala med brytning.) Och att ”anpassa sig”, ”integreras”: hur, vad göra? Äta baguetter, check. Ostar, check. Varför är det så ”farligt” om man inte vill äta griskött, eller om man vill fira ramadan? Har man ett arabiskt namn får man ofta inte stå med på hyreskontrakt på lgh i stan, man hamnar i förorten, sen kan ”etniskt svenska/franska” personer klaga på att ”invandrare sitter i sin förort” och ”vill inte integreras”. Det finns mängder av liknande exempel. Ofta tror jag inte ens ”etniskt svenska/franska” familjer ens känner till det här. Får man kommentarer (t.ex. om man ”glömt sin burka hemma”) ska man inte svara tillbaka, då är man ”aggressiv” alt. ”har ingen humor”. Vad händer när man som människa dag efter dag blir utsatt för kommentarer/trakasserier/rasism borde vara en mer relevant fråga i den sk. problematik-diskussionen.

Helena Oregistrerad 2010-09-05 16:05
 

[...] Relaterat: Recension i SVD, Expressen, Bokhora och Dagens Bok. [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?