På ytan är det ofta väldigt lokalt. Orrenius är reporter på Sydsvenskan, och det handlar bland annat om stadsdelarna Rosengården och Möllevången i Malmö, om småkommunerna Vellinge och Eslöv. Men Niklas Orrenius reportage utgör inte bara ett välbehövligt fokusskifte från hufvudstadens intriger – han har en förmåga att skildra det stora i det lilla, något som texterna i Här är allt så perfekt speglar väldigt väl.

Orrenius intresserar sig för det extrema i vardagen. Han har besökt varje kommun i Sverige där ett visst parti har en överväldigande majoritet, t.ex. porträtteras den skånska kommunen Vellinge där moderaterna får över sextio procent av rösterna, där medelinkomsten per hushåll är den näst högsta i Sverige och där man prompt vägrar att släppa in invandrare. Orrenius skriver om Erik Johansson som är verksam som präst i Skövde. Erik är homosexuell, han anser att homosexualitet är någonting medfött, men att det inte ska bejakas. Homosexualitet är alltså okej i teorin, men inte i praktiken. Vara, men inte göra. Men i Här är allt så perfekt hittar man också reportage från andra håll. Till exempel Orrenius fantastiska text från Tchad eller det reportage han gjorde tillsammans med Olle Lönnaeus som handlar om svenska vapentillverkaren Bofors och som på ett intelligent sätt ifrågasätter Sveriges neutralitet i Irakkriget.

Orrenius själv håller sig i bakgrunden i sina reportage. Fokus ligger på det fenomen eller den person som han går ut för att skildra. Några lösningar eller slutsatser presenterar han heller inte, utan det är upp till läsarna själva att bestämma hur de ska ställa sig till det han skriver. Mitt i allt det allvarliga och viktiga som Orrenius skildrar lyckas han också klämma in lite humor. Som i texten där han skriver om det Svensk-Amerikanska Förbundet, en organisation som består av USA-vänliga svenskar som vill sprida en positiv bild av det stora landet i Väst hemma i Sverige. Orrenius följde med dem när de den fjärde juli körde runt i en minibuss och försökte att sprida USA-vänliga vibrationer genom att bjuda folk på Coca Cola. En av deras stora hjältar är Ronald Reagan, vilket är ironiskt eftersom de spelar ”Born in the USA” med Bruce Springsteen och ”Keep on Rocking in the Free World” med Neil Young (öppet USA-kritisk kanadensare) i sin minibuss.

Dock finns Orrenius röst med som en röd tråd genom hela boken i form av miniepiloger som återfinns i slutet på varje reportage. Här skriver han antingen en kort vad-hände-sen-notis, kommenterar innehållet eller berättar något om genomslaget artikeln fick. I en av dessa kommentarer, den som följer på reportaget om Bofors och Sveriges roll i Irakkriget, skriver Orrenius följande:

Inte ofta, men ibland, önskar jag att Sydsvenskan var DN. När vi har riktigt bra grejer som borde sätta debattagendan i Sverige hela veckan, men där vårt genomslag inte räcker till för att det ska bli så. Detta reportage var första delen i en serie om sex delar. Serien nominerades till Föreningen grävande journalisters pris Guldspaden i klassen stor tidning. Ingen jävel utanför Skåne läste den.

Jag hoppas verkigen att den här boken gör det möjligt för varenda jävel, också utanför Skåne, att läsa Niklas Orrenius texter. För så bra, och så viktiga, är hans reportage.