Efter attentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn 2015 uppstod ingen ”Je suis Vilks”-rörelse. Det konstaterar Jens Liljestrand när han i Expressen recenserar Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, och det konstaterandet både sammanfattar och inte sammanfattar något centralt i frågorna kring Lars Vilks och hans evinnerliga rondellhund.

Jag skulle lika lite skriva under på ”Je suis Vilks” som jag gjorde på ”Je suis Charlie”. Jag kan inte nyanslöst solidarisera mig med de här konstnärerna. Jag har svårt att se hur det här är bra konst eller samhällskritik, och jag förstår inte riktigt vad samhällsdebatten skulle förlora på att föras i ett mer civiliserat tonläge.

Naturligtvis, ingen förtjänar att dö för en teckning. Det är så självklart att det känns befängt att behöva skriva det. Att vilja mörda för en teckning, en roman, en film eller annat uttryck är en fullkomligt orimlig reaktion, och om någon som använder sig av sin yttrandefrihet, ens på ett klumpigt och osympatiskt sätt, råkar ut för den reaktionen så måste samhället göra vad det kan för att skydda den personen.

Vad händer med yttrandefriheten i en globaliserad värld, där den här typen av reaktioner faktiskt kan uppstå? Måste vi tänka på och hantera den annorlunda än tidigare? Kanske det, menar Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt och tidigare justitie- och pressombudsman. ”Tidigare hade vi ’råd med’ att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det i dag.”

Samtidigt påpekar Axberger att yttrandefriheten har och alltid har haft gränser. Idag utgörs de bland annat av förbuden mot förtal och hets mot folkgrupp, men fram till 1970 var det förbjudet att skymfa religiösa symboler (inte bara kristna) och långt tidigare, när Danmark och Sverige slutit fred 1570, förbjöds smädande av grannfolken för att bevara freden.

Behöver vi liknande kompromisser kring det fria ordet idag? Det svenska utrikesdepartementet tyckte uppenbarligen det när man i början av 2006 släckte ned sverigedemokratiska sajter som publicerat Muhammed-karikatyrer, efterlysta i en tävling enligt modell från danska Jyllands-Posten. Avsikten var framför allt att undvika våldsamheter mot svenska beskickningar utomlands, men var det lagligt? Nej, det är svårt att se.

Orrenius placerar på det här sättet in Vilks och hans ”Profeten Muhammed som rondellhund” i ett historiskt och samhälleligt sammanhang jag knappt var medveten om att jag behövde. Det här hände ju nyss. Pågår till stor del fortfarande. Men kanske just därför är det så välbehövligt att ta ett steg bakåt och få syn på den större bilden.

I den bilden befinner sig Vilks själv nästan som i stormens öga, i sin välbevakade, skydda och nästan isolerade tillvaro. Han är svår att få grepp om och vill vara svår att få grepp om. Alltsammans hävdar han är en del i det ännu pågående konstprojektet RH, rondellhunden. Alla ställen han inte längre bjuds in till, alla mer eller mindre ljusskygga ställen han bjuds in till, den egna vägran att ta ställning för eller emot någonting. Allt är konst. Allt är ”en fördel”.

I Skotten i Köpenhamn blir Lars Vilks ett slags prisma där frågorna kring konst, yttrandefrihet och extremism kan samla sig, brytas och ledas vidare. Orrenius följer inte bara Vilks direkt i spåren, utan låter stigarna vindla vidare genom Sverige, Danmark och världen. Han möter imamer, gallerister, områdespoliser, kommunpampar, forskare, aktivister och museichefer. Sammantaget blir det en komplex och angelägen skildring av en av samtidens kanske svåraste och mest infekterade frågor.