Yttrandefrihet är något ganska komplicerat, många missförstår vad det är. Det kan man se nästan dagligen i exempelvis sociala medier. Det vanligaste missförståndet är tron att yttrandefrihet innebär en rätt att inte bli motsagd, att andra inte får bli arga på det man givit uttryck för. Ganska banalt, kan tyckas, men ändå väldigt vanligt.

Ett annat feltänk är att yttrandefriheten gäller var som helst och i förhållande till vem som helst. Men friheten gäller endast i förhållande till ”det allmänna” som det står i grundlagen, det vill säga stat och myndigheter. Man kan bli avvisad från en privat middagsbjudning eller avstängd från Facebook utan att det strider mot yttrandefriheten. Det kan man tycka vad man vill om, men om det vore på något annat sätt så skulle ju middagsvärden eller ägarna bakom sociala medier få sin åsikts- och yttrandefrihet kränkt, inte sant?

En tredje missuppfattning är att yttrandefriheten är gränslös. Men i själva verket kan vissa yttranden vara straffbara. Några exempel: olaga hot, hets mot folkgrupp, mened och brott mot tystnadsplikt eller rikets säkerhet. Utan dessa gränser skulle det vara okej att inkräkta på andra människors rättigheter och vad är det för frihet med det?

Nu har Sakine Madon skrivit en bok om yttrandefrihet. Det är vällovligt, ämnet är oerhört viktigt, eftersom yttrandefriheten är central för en fungerande demokrati.

Tyvärr slirar hon omkring en hel del och det hänger ihop med de tre missuppfattningarna. Sakine Madon tar upp det välkända fallet Lars Vilks, konstnären som tecknade profeten Muhammed och därmed fick ett pris på sitt huvud av islamister. Efter det utsattes han för flera attentat och staten fick ordna livvakter och hemliga vistelseorter. Sakine Madon skildrar hur det fanns röster i debatten som var kritiska mot Vilks teckning, som inte tog honom i försvar. Hon anser att alla borde ha försvarat Lars Vilks konstverk. Men det är inte logiskt. Ett tvång att stötta Vilks och ett förbud mot att uttala kritik mot hans verk skulle ju ha inneburit en inskränkning av yttrandefriheten. Gentemot staten har såväl Lars Vilks som hans kritiker yttrandefrihet. I övrigt har staten, genom Polisen och Säpo, ett uppdrag att förhindra brott – även sådana som planeras av islamister.

Sakine Madon nämner Paolo Roberto och det faktum att flera aktörer avslutade affärsförbindelserna när han avslöjades som sexköpare, bland annat hans bokförlag. Det är ett konstigt exempel i denna bok då köp av en annan människas kropp för sexuellt utnyttjande inte kan anses falla under yttrandefriheten. Och så länge bokförlag inte bryter ingångna avtal, måste de väl få fatta vilka beslut de vill, hur skulle det annars gå med näringsfriheten? Yttrandefriheten dikterar inte rätten att bli utgiven på förlag. Nu har tydligen Paolo Roberto startat tidning, vilket är helt i sin ordning: han åtnjuter ju svensk tryckfrihet.

När det gäller gränslösheten så nämner Sakine Madon visserligen att ”få argumenterar för en totalt obegränsad yttrandefrihet”. Men hon uppehåller sig alldeles för lite vid detta viktiga ämne. Hon för ett resonemang om brottsbalkens hets mot folkgrupp. Det är en lagparagraf som instiftades efter andra världskriget, då vidden av Förintelsen hade gått upp för de flesta. Sedan dess kan bland annat tutsier och rohingyer läggas till listan över folkmord som triggats av hets mot folkgrupp. I Rwanda handlade det om radiosändningar. I Myanmar användes Facebook.

På ett ställe argumenterar Sakine Madon för att ordet ”missaktning” borde strykas ur lagen om hets mot folkgrupp, något som förefaller vettigt då ordet är vagt och eventuellt träffar för brett. Men på ett annat ställe öppnar hon för att slopa lagen helt, vilket sannolikt vore förödande för samer, judar, romer, transsexuella och andra minoritetsgrupper. Vilket av dessa två förslag gäller?

Sakine Madons skur av exempel på yttrandefrihetsdebatter som uppstått i vår samtid handlar till övervägande delen om parter som är oense i någon sakfråga utan att staten är inblandad. Någon får inte fortsätta vara programledare. Någon annan får en åthutning och känner sig ”censurerad”. Visserligen framhåller Sakine Madon att yttrandefriheten inte är en höger-vänsterfråga. ”Censurkrav kommer inte bara från vänster”, skriver hon. Men hennes skildring har tydlig slagsida mot exempel där diverse aktörer på någon slags högersida i politiken varit offer och någon slags vänster varit förövaren. På ”offersidan” ropar man uppbragt om censur och försöker riva av sig en inbillad munkavle. Det hojtas om åsiktskorridor och ”cancelkultur”. Under tiden har yttrandefrihetslagarna varit oförändrade.