Det är svårt att komma ifrån Vilhelm Moberg. Det behöver man nog inte bo mitt i småländskt Mobergland för att känna. Hans litterära utvandrare, med nybyggarna Karl Oskar och Kristina i spetsen, utgör ett levande inslag i såväl migrationsdebatt som kanonförslag. De finns, väl förankrade, i vårt kollektiva minne. Hans politiska skrifter citeras fortfarande, såväl […][...]

Idag tillkännagavs de nominerade till årets Augustpris – sex nominerade vardera i tre genrer. Vilka som blir vinnarna får vi veta på Augustgalan den 26:e november. Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Aednan av Linnea Axelsson, Skalornas förråd av Ulf Eriksson, En shtetl i Stockholm av Kenneth Hermele, Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg, Människan […][...]

Efter attentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn 2015 uppstod ingen ”Je suis Vilks”-rörelse. Det konstaterar Jens Liljestrand när han i Expressen recenserar Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, och det konstaterandet både sammanfattar och inte sammanfattar något centralt i frågorna kring Lars Vilks och hans evinnerliga rondellhund. Jag skulle lika lite skriva under på ”Je […][...]

Det börjar så bra – titeln är hämtad från Harry Martinsons Nässlorna blomma, där han skriver att det finns fyra sorters medelklass: ”1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano”. En sorts hint om att nu finns bara den fjärde […][...]

Det händer kanske extra ofta på sommaren att jag förälskar mig i böcker. Kanske är det värmen som gör det, kanske det tillåtande ljuset. Men allra mest tror jag det handlar om tempot. Stillsamheten som alltid kommer, oavsett om jag arbetar eller har möjlighet att vara ledig. Den som låter mig läsa, stanna upp och […][...]

Hade Kristian Lundbergs Yarden varit en lika angelägen bok om den inte varit självupplevd? Idag lever vi med en kändiskult där författare är svåra att skilja från sina verk. Budbäraren riskerar ta större plats än själva budskapet. I recensioner av Knausgårds Min kamp-serie har de stora tidningarna till och med antytt att det inte skulle […][...]

Strax norr om Emmaboda sitter den, skylten med det nästan magiska namnet. Duvemåla. Det är en slingrig liten grusväg, bättre lämpad för cykel än bil – åtminstone om man tänker möta någon. Och det gör man lätt. Strax är man i alla fall framme och kan andas in idyllen; skog, hagar, fågelsång, röda stugor. Här […][...]

Skildringar av slutna manliga grupper är något som sällan överraskar mig på det där sättet som jag hoppas på att de ska göra. Jag vill att de ska chocka, förklara och kanske ge någon liten ledtråd på vägen till varför saker är som de är. Varför vi fortfarande lever med och ständigt reproducerar könsroller, fast […][...]

Dingo Dingo – Den manliga frigörelsen är här! handlar om en grupp män som samlas på en 50-årsfest hos Bernt, en man de alla har någon form av koppling till. På sin fest introducerar Bernt en ny maskin, Dingo Dingo, som med elektroniska impulser ska ge en känsla av att bli omfamnad, en känsla han […][...]

Gott folk. Oktober har anlänt med sina sprakande höstlöv men man kan fortfarande sitta på uteserveringar om kvällarna och prata om livet och såklart litteraturen. Många av oss är i något slags märkligt postsyndrom efter bokmässan. Trösten är alla nya boktravar som kommer att förgylla de allt mörkare kvällarna framöver. På Dagensbok fortsätter vi dessutom […][...]